"Mammas ultimatum till pappa märkte mig för livet"

John var bara tio år när hans mamma ställde ett ultimatum till hans pappa: om inte pappan ville ha barnen så fick socialen ta dem. Själv ville hon inte ha dem. John och hans tre år äldre bror Jonas växte upp med det bästa – och enda – alternativet: en missbrukande pappa.

Av Lina Norman

Foto Anna Edlund www.annaedlund.com

Publicerad i Allers nr 12 – 2013

Det var vinter och kallt. Genom fönstret såg John, då 10 år, sin pappa ligga sovandes på köksgolvet. Ytterdörren var låst och tillsammans med sin storebror Jonas bankade John på både fönster och dörr.

– Vi försökte hur länge som helst, minns John. Men pappa reagerade inte. Att gå till grannarna var inte aktuellt, då hade vi röjt oss och skammen var för stor.
John, som idag är 38 år och pappa till två små flickor, tystnar en stund.
– Det låter märkligt, fortsätter han sedan. Att man, fast man är så liten, är så noga med att hålla uppe fasaden. Den natten sov vi i bilen. En gammal sketen Fiat. Min bror kramade mig samtidigt som vi båda grät.  Det var riktigt, riktigt kallt och vi längtade tills skolan skulle börja.

Helvetet, som John beskriver det, tog sin början det året. Men redan innan, sedan han var fyra år och föräldrarna skilde sig, hade han fått klara sig själv med hjälp av sin bror Jonas som då var sju.
– Jag minns att jag gick till dagis ensam, berättar John. Mamma, som vi bodde hos, var aldrig hemma. Och på helgerna var hon ute och festade och kom alltid hem med nya män.
I familjen fanns även en tredje bror, Petter, som var äldre än både John och Jonas.
– Vi blev behandlade väldigt olika, förklarar John. Petter fick allt och jag och Jonas blev i stort sett ignorerade. Det kan låta löjligt, men frukt till exempel, jag och Jonas fick inte det. Idag kan jag inte förstå det, jag blir glad när mina barn vill ha frukt.
Men John kom på ett knep. Han bad om frukt när familjen hade besök, då var mamman alltid snällare. Men hon förstod vad John gjorde och som straff fick han efteråt en knäpp med fingret på kinden.
– Det gjorde så klart ont i kinden, men framför allt gjorde det ont i själen.

För att få den uppmärksamhet han inte fick av sin mamma började John snatta i affären och ta saker av sina kompisar. Det var dock meningslöst, ingen misstänkte en sexåring. Men en dag låg det tre kronor på tvättmaskinen hemma som han tog och köpte tuggummi för.
– Det märkte hon och jag blev rejält utskälld, minns John. Men äntligen såg någon mig och uppmärksammade att jag fanns. Innan var det bara Jonas som hade gjort det.
Varannan helg var John och Jonas hos sin pappa. Men vid alla minnen från de helgerna är pappan full. Trots att Johns värsta minnen från barndomen hör samman med hans pappa är dock mammans svek svårare att förstå. 
– Jag har ändå vetat att pappa gjort sitt bästa till skillnad från min mamma. Pappa brydde sig, pratade med oss och lekte även om det inte var så kul när han var full, ramlade och brände hål med cigaretten i mattan.

När John var 10 år tröttnade mamman helt på honom och Jonas. Han var bara ett barn, men med en mamma som inte ville ha honom och med en pappa som inte gick att räkna med.
– Jag glömmer aldrig mötet hos socialen när mamma sa till pappa: ”Tar inte du dem så får socialen ta dem”. De orden skar upp ett sår som aldrig riktigt läkt. Jag fattade inte vem socialen var, bara att vi skulle någon annanstans.
John sa ingenting utan stängde in sig i en bubbla. Han förklarar att han alltid haft lätt för att stänga av och fortfarande har det. Men utanför bubblan skrek Jonas åt honom: ”Säg något!”.
– Jag var 10 år, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Men där och då bestämdes det att vi skulle flytta till pappa.

Pappan bodde i en liten by på landet och den första tiden fungerade det ganska bra.
– Men sedan satte det igång rejält, minns John. Tidigare hade vi bara upplevt det varannan helg men nu fanns det i vardagen också.
Pappan drack i perioder och John visste aldrig vad som väntade när han kom hem. Ibland fanns pengar till mat, ibland inte.
– Pappa jobbade skift och när han jobbade eftermiddag kom farmor. De veckorna var bra, framför allt för att vi fick mat.
John blev också bra på att ljuga, ingenting var viktigare än att dölja att hans pappa drack.

Såg han biten av korken på en vodkaflaska på uppfarten ljög han direkt ihop något om varför kompisarna inte kunde följa med in.

Vid ett tillfälle skulle John tälta med en kompis.
– Jag kommer aldrig att glömma den natten. Vi hade glömt ficklampan så vi åkte för att hämta den.
Johns pappa skulle inte vara hemma, men det var han. Och han var inte nykter.
– Han kallade på mig och sa ”Kan du inte stanna?”. Det enda jag tänkte på var på hur jag skulle förklara för min vän. Jag ljög ihop något och sedan låg jag hos pappa hela natten med kläderna på.
John tar en klunk kaffe innan han fortsätter berätta:
– Pappa skakade så sjukt mycket, hela sängen skakade och jag tänkte ”Han kan dö nu”. Jag var 10 år men tvungen att vara stark och finnas där, jag fick inte somna och jag fick inte gråta.

Men hur mycket John än försökte dölja hur det låg till med hans pappa räckte det inte. En dag skulle det hållas auktion i skolan och Johns pappa kom dit full. 

– När han kom till skolan såg jag direkt… ”Fan också, det här är inte bra. Det här kan jag inte hindra”. Jag ville bara hem men det kändes som om det aldrig skulle ta slut.

Efter det var det många barn som inte längre ville leka med John.
– Eller som troligtvis inte fick.
John säger att han har funderat mycket på varför ingen gjorde något. Det var en liten by och folk måste ha anat något.

– Jag vet att en kvinna som var rastvakt på vår skola visste hur det var hemma. Men fler måste ha vetat, särskilt efter auktionen, men det finns inte en enda anmälan till socialen.

Pappan åkte ut och in på behandling och de första gångerna trodde John att allt kanske skulle bli bra. Men inte efter tre-fyra gånger.
– Min bror ringde ofta till mamma och bad henne hämta oss men hon svarade bara att det väl inte var så farligt.
Men till slut, en nyårsafton när John var 13 år och ensam hemma, reagerade mamman när han ringde.
– Jag fick flytta till mamma och Jonas till en egen lägenhet. Till en början var det helt fantastiskt, plötsligt hade jag dyra kläder och mest veckopeng av alla. Men jag fick ändå klara mig själv. Mamma kunde resa på semester och lämna mig ensam med 300 kronor och frysen full med pizza.

Nu hade ingen längre koll på John, inte ens Jonas, och John började hänga med ett gäng som han beskriver som mindre bra.
– Vi rökte hasch, drack och hittade på skit. Mest slogs vi. Jag ville bli uppmärksammad och var väldigt arg.
John ställer ner sin kaffekopp på bordet och tystnar en stund innan han fortsätter:
– Allt det jag gjort… Jag känner inte igen mig själv i något av det. När jag slogs saknade jag helt empati, jag sket i alla andra. Nu är det något jag nästan har för mycket av. Men det är fantastiskt att man kan förändras.

Idag lever John ett fint liv tillsammans med sin fru och deras två döttrar. De stökiga åren ligger bakom honom och han har valt att bryta helt med sin mamma.

– Mitt liv blev väldigt mycket bättre den dagen vi bröt. Hon har skickat många email men aldrig någonsin skrivit att hon ångrar sig eller bett om ursäkt.
Med sin pappa däremot, som numer är nykter, har John bra kontakt. När John var i 20-årsåldern fick han frågan om han ville komma på besök till det behandlingshem där pappan då befann sig. Och även om Johns första tanke var ”Låt oss vara!”, han hade då inte haft kontakt med sin pappa på flera år, så åkte han dit med sina bröder.
– Vi satt där och pratade och vi fick berätta om våra upplevelser. Det var underbart att se pappa nykter och det märktes att han var tagen.

Men det har tagit tid att komma dit de är idag. Till en början ville John inte ha någon nära relation.
 – Jag vågade inte lita på pappa. Jag var rädd för att bli sviken igen. Och fortfarande när han ringer kan jag lyssna efter hur han låter, om han låter full. Det sitter djupt.
Det var först när John själv fick barn som han började umgås allt oftare med sin pappa.

– Första gången min dotter hoppade upp i pappas knä och han läste för henne kändes det helt fantastiskt. Det var otroligt stort. Pappa är gift och bor på en liten gård. Han har det bra och det värmer enormt att veta. Min kärlek till min pappa har alltid funnits där trots allt vi gått igenom.

Den som dock betyder allra mest för John är storebror Jonas.

– Han har haft en avgörande roll under min uppväxt och har fortfarande en stor plats i mitt liv. Jag är helt säker på att om det inte hade varit för honom så hade det gått väldigt illa, jag hade inte klarat det själv.
John tystnar. Restaurangen är nästintill tömd på lunchgäster och ute börjar det redan skymma.
– Jonas var i princip min pappa. Han är den jag älskar mest efter mina barn och min fru.
John knappar på sin mobil och visar bilder på de båda döttrarna. Samtidigt konstaterar han att det trots allt kommit något positivt ur allt han varit med om.

– Jag tror att jag är en bättre pappa nu än om det här inte hade hänt. Mina barn kommer aldrig att få se mig berusad ochjag försöker ge dem all den kärlek som jag själv inte fick.

* Namnen är fingerade och bilden arrangerad.

För att komma till Johns blogg klicka här.