Ett par veckor tidigare, då den ena efter den andra närliggande byn erövrats av serberna, hade de skickat iväg den 16-årige sonen Enes med serbiska vänner som erbjudit sig att ta honom till Serbien varifrån han sedan kunde ta sig till sina morföräldrar i norra Bosnien. Även 25-åriga dottern Jasmina var på flykt tillsammans med sin man. Men Hajrudin ville inte fly.
– Det var det värsta, säger Nizama. Att lämna honom. Men han hade varit flykting som barn, under andra världskriget, och ville inte leva som flykting igen. Han sa att han skulle klara sig bara han visste att jag var i säkerhet med våra barn. Men det var mycket sorg och tårar när jag kramade honom en sista gång.

Vi sitter i vardagsrummet i lägenheten i Göteborg. I bokhyllan trängs foton av barn och barnbarn och 67-åriga Nizama har dukat upp med en bosnisk specialitet: valnötskaka med chokladglasyr. Det har gått 20 år sedan den där dagen då hon plötsligt, efter att lugnt och stilla ha suttit och ätit frukost, hade en timme på sig att packa väskan innan bussen skulle avgå.
– Men hur packar man hela sitt liv i en väska? Jag tog några foton och det mest nödvändiga. Jag tänkte att vi säkert kunde återvända inom en månad. Någon skulle väl stoppa det hemska kriget.
Men så blev det inte. I stället blev situationen bara värre och värre.

Nizama tog sig, via Serbien, till sin hemby Bijeljina där hennes föräldrar, syskon och son fanns.
– När jag åkte över gränsen mellan Serbien och Bosnien var där fullt av soldater med tunga vapen. Jag var så rädd och tänkte på min man och alla som stannat kvar. Hur skulle det gå för dem?
Och när hon kom till sin hemby visade det sig att situationen var fruktansvärd även där.

– Det var lugnare men man visste att det snart skulle hända något. Det fanns så många soldater. Jag var rädd men jag och min son stannade ändå i en månad hos min storasyster.
Till slut beslutade de sig dock för att fly till Zagreb i Kroatien där Hajrudins bror bodde.
– Under samma tid flydde även min dotter med sin man till Zagreb. Jag skulle ha båda mina barn hos mig!

I Zagreb stannade de sedan i drygt tio månader som flyktingar.
– Vi bodde i min mans brors sommarhus. Vi var sex stycken: jag, min son, min dotter, hennes man, hans bror och hans mamma. Fast vi hade bara två sängar. Men vi fick filtar och kuddar från Röda korset och lyckades skaffa madrasser som vi kunde lägga på golvet. Vi fick även mat och kläder. Men jag tänkte: ”Vi kan inte leva på humanitär hjälp, jag ska arbeta”, så jag hittade ett jobb som hembiträde.
Men även om Nizama sysselsatte sig så var tankarna hela tiden i Bosnien, hos föräldrar och hos maken. Till slut lyckades hon dock, via radio, få kontakt med Hajrudin, som hon inte hört något från på drygt nio månader.
– Han blev jätteglad över att få höra att vi var i säkerhet, berättar Nizama och ställer ner sin kaffekopp. Men han visste att det var bättre på andra ställen och tyckte att vi skulle lämna Kroatien.
Och då Nizamas svåger, som i sitt jobb som journalist varit i Sverige för att skriva om länder som tagit emot bosniska flyktingar, sa att de borde åka till Sverige blev det så.

Familjen tog tåget från Zagreb till Polen, och sedan väntade den stora Stena Line-färjan som skulle ta dem vidare till Ystad.

– Efter att jag och Hajrudin gift oss åkte vi på en fantastisk resa, minns Nizama. Vi åkte bland annat till Wien, Krakow och Baltikum. ”Där uppe ligger Sverige, dit kanske vi åker någon gång”, pratade vi om. Men inte hade jag kunnat föreställa mig att det skulle bli på det sättet som det blev. 26 år senare kom jag ensam med mina barn.

Den 19 mars 1993 gick de iland i Ystad och blev sedan förda till flyktingförläggningen Hotell Tre Kronor i Göteborg.

Men den första tiden i Sverige var svår.
– Jag var obetydlig. Jag gick genom staden, allt var vackert och rent men saknaden efter mitt hem och mitt hemland var enormt stor, förklarar Nizama.

Först när hon, efter mer än ett halvår i Sverige, började jobba på Röda Korset kände hon sig betydelsefull igen.

– Jag och min dotter sydde och virkade. När jag satt där med mitt garn och min nål och virkade en mössa eller en kofta till ett okänt barn någonstans i världen började jag gråta. Jag kände en enormt stor glädje och lättnad när jag insåg att jag kunde hjälpa ett barn. Jag kunde göra nytta. Under de första sex månaderna hade vi bara fördrivit tiden samtidigt som hemska minnesbilder från kriget kom.

Men den riktiga vändningen kom när Nizama började lära sig svenska.
– Jag gick först på Svenska för invandrar och sedan på en folkhögskola, berättar hon. Jag hade en stark vilja att lära mig svenska för att kunna berätta om varför vi var här, att vi kommit för att vi var tvungna och att vi flytt för livet. Det blev jullov och vår lärare sa åt oss att skriva något under lovet så jag skrev lite om min ankomst till Sverige.
När läraren sedan fick se det Nizama skrivit blev hon imponerad och uppmuntrade henne att fortsätta sin berättelse. I Bosnien hade Nizama jobbat som kemist i 28 år men alltid haft en dröm om att skriva.
– Jag tycker jättemycket om att skriva och drömde redan i grundskolan om att bli författare, berättar Nizama. Men jag hade ingen aning om att min dröm skulle förverkligas här i Sverige, lägger hon till och ler lite. 
Men det gjorde den. 2003, drygt tio år efter att Nizama anlänt till Sverige, gav hon ut boken ”Hotell Tre Kronor”.
– Men om jag inte hade träffat så snälla och hjälpsamma människor här hade boken aldrig publicerats, säger hon.

Nizama visar ytterliggare fyra böcker hon hunnit skriva sedan dess, alla kärleksromaner på bosniska, samtidigt som 78-årige Hajrudin kommer in genom ytterdörren. Han blev evakuerad till Sverige 1995 på grund av sitt dåliga hjärta.
– Jag kan inte uttrycka i ord hur det kändes när vi stod på Landvetter och väntade på honom, säger Nizama. Han var väldigt mager när han kom och det var mycket tårar, men av glädje. 
Hajrudin sätter sig ner i en fåtölj och jag berättar att Nizama bjudit oss på en väldigt god kaka.
– Jag gjorde mitt bästa, svarar han och flinar lite.

– Han är en skojare, skrattar Nizama.

Vi pratar lite om sommaren och den stundande resan till det forna hemlandet, en resa som Nizama och Hajrudin, som båda är pensionärer, gör varje år. Och visst saknar de båda Bosnien, men de har aldrig haft tankar på att flytta tillbaka.
– Det är en gåva att få träffa barnen och barnbarnen varje dag, säger Nizama. Vad skulle jag göra i Bosnien utan dem? Vi är så tacksamma över vad vi har fått i Sverige. Jag har inte upplevt någon diskriminering och barnen har fått en jättefin framtid här.
Hon visar en tavla på väggen föreställande sin hemby samtidigt som hon säger:

– Jag brukar säga till mina vänner att jag är rik, jag har två hemländer. När jag är här i Sverige så längtar jag till Bosnien men när jag är i Bosnien så saknar jag Sverige, fast på ett annat sätt.