”Jag kräktes när de sa att min son var död”

Birthes son Charlie valde att ta sitt liv en dag 2008. Sorgen har varit tung att bära. Men via Internet fick Birthe kontakt med andra föräldrar i samma situation.

Av Lina Norman

Foto Anna Edlund www.annaedlund.com

Publicerad i Året runt nr 9 – 2010

Familjen hade gått och lagt sig, det var mitt i natten. Plötsligt ringde det på dörren. Birthe Carlsson, 42, var säker på att det var en kompis till dottern Sofie, så hon brydde sig inte om det. Då började det i stället banka på dörren.

– Min sambo Martin gick för att öppna. Jag hörde en myndig stämma som frågade efter mig, berättar Birthe. Då flög jag upp.

Vi sitter i det hemtrevliga vardagsrummet i huset i Båstad där brasan är tänd och bullar framdukade. Sofie och även lillasyster Matilda och lillebror Casper sitter med. Det känns som om hela familjen tycker om att prata om Charlie. Som om han alltid finns där, fast ändå inte.

– Vi åker till graven och tänder ljus var femte dag, berättar Birthe. Det är viktigt för oss att han alltid har ett ljus som brinner och att han får vara med vid alla högtider. Till jul fick han små granar och vid midsommar en midsommarstång.

Hon fortsätter att berätta om den där natten för snart två år sedan då allt förändrades. På något sätt kände hon med en gång när hon hörde polisens röst att Charlie var död.

– Jag minns inte så jättemycket från det tillfället. Men när de berättade att Charlie var död kräktes jag.

Matilda och Casper var inte hemma men Sofie låg och sov och Birthe visste att hon skulle bli tvungen att berätta för henne. Berätta att hennes lillebror var död.

– Men hon förstod inte. Jag klarade inte att säga orden men var ändå tvungen att upprepa gång på gång att Charlie var död. Det gick inte att få kontakt med Sofie, men till slut upptäckte hon poliserna och i hennes ansikte såg jag samma smärta som jag själv kände.

Birthe ringde sina föräldrar för att tala om även för dem vad som hänt.

– Men när pappa inte heller ville tro mig brast det för mig. Jag bröt ihop. ”Är det bara en dröm?” tänkte jag. Ingen ville ju tro mig.

Men det var ingen hemsk dröm. Charlie, 18 år gammal, hade valt att ta sitt liv. Något som ingen i hans omgivning kan förstå. En utåt sett glad kille som hade en familj och en flickvän som älskade honom. Han skulle ta studenten och var redan erbjuden fast jobb. Dessutom hade han just vunnit SM i plåtslageri för unga och skulle få åka till Kanada och tävla i VM, vilket han var jätteglad över.

– Egentligen hade han allt, säger Birthe. Och det syntes inte på något sätt att han mådde dåligt. Hade någon sagt till mig dagen innan vad som skulle hända så hade jag bara skrattat. Men det har fått mig att inse att det kan hände precis vem som helst…

Birthe kände att hon var tvungen att se Charlie för att förstå att det hemska verkligen var sant. Och för att ta ett sista farväl. Men innan färden till bårhuset, som var den längsta resa Birthe gjort, ringde hon Matilda och Caspers pappa och bad honom komma hem med dem. Hon ville själv berätta om Charlie.

– Matilda sa ”Då är vi bara tre nu” och så grät hon. Casper grät också. Men vi bestämde att de inte skulle följa med till bårhuset, vi visste ju inte vad som väntade oss där…

Birthe minns inte hur rummet såg ut. Hon minns bara att hon såg honom ligga där på båren med ett lakan över ansiktet. Att hon skrek och ramlade ihop.

– Jag såg att det var Charlie på strumporna. Han hade dem alltid instoppade i byxorna på ett speciellt sätt. Han var jättekall och jag ville bara värma honom. Och jag ville se bröstkorgen röra sig…

När begravningen var över började den svåra tiden. Innan hade det varit fullt upp med allt som skulle ordnas och alla hade varit ledsna och tagit hand om varandra. Nu kom den ensamma sorgen.

– Man skulle tillbaka till vardagen, säger Birthe. Man skulle vara stark och leva vidare.

Hon satte sin egen sorg åt sidan för att ta hand om de barn hon fortfarande hade kvar.

– Sofie mådde väldigt dåligt så jag var orolig och sprang och kollade henne hela tiden. Men när hon flyttade till sin kille kom min sorg. Jag hade inte haft tid för den innan men när det plötsligt var tyst och jag var ensam rasade jag ihop fullständigt.

Birthe går till en kurator en gång i veckan och hon träffar en psykolog en gång i månaden. Hon säger att det är jättebra att få prata med en utomstående men det som har hjälpt henne mest är kontakten med andra i samma situation. Vetskapen om att det kan hända precis vem som helst och att det är normalt att känna skuld och ilska och återigen skuld över att man blir arg.

– Ett tag trodde jag att jag höll på att bli knäpp men så läste jag på Internet att andra hade precis samma tankar och känslor som mig.

Via sidan Ung i minne och sedan även på Facebook kom Birthe i kontakt med andra föräldrar som även de förlorat ett barn. 

– Jag har 78 vänner på Facebook som är änglaföräldrar och många med just självmordsbarn. Nu har jag kommit så pass långt i min egen sorg att jag orkar engagera mig och kan hjälpa andra. Det som är bra är att vi är så många och på olika stadier. Om det kommer någon ny på Facebook så vet jag precis hur den första tiden var och kan stötta och hjälpa. Och de som kommit längre än mig kan berätta om det.

Hon säger att det går upp och ner hela tiden. Vissa dagar är bra, andra dåliga. Men de bra dagarna blir fler och fler.

– Och har jag en dålig dag så finns det alltid någon på Facebook att prata med.

I höstas var de ett par från Facebook-gruppen som träffades i Göteborg. Birthe berättar att det kändes som om de hade känt varandra i hundra år och antagligen blir det en ny träff i sommar.

Hon berättar vidare att hon kommit i kontakt med många föräldrar till barn som begått självmord som mått så dåligt över att de inte kunnat hjälpa sina barn. Som kämpat för att barnen skulle få rätt hjälp och nu känner skuld på ett annat sätt än vad Birthe gör.

– Jag hade ingen chans att hjälpa Charlie eftersom han aldrig visade att han mådde dåligt. Egoisten i mig kan känna en tacksamhet över det samtidigt som jag är arg för att han inte sa något. Och jag kommer alltid att känna en viss skuld över att jag som mamma inte kunde se hur dåligt han mådde. Vi hade alltid haft en öppen och nära kontakt, men ändå kunde jag inte se det…

I början letade och letade hon efter svar på varför. Men hon har slutat med det nu. Det var ingens fel och svaret på varför tog Charlie med sig.

– Om han hade velat så hade han berättat. Jag kommer aldrig att acceptera att han tagit livet av sig, men på något vis måste jag respektera hans val att vilja dö. Jag kan bli arg över att han svikit och lämnat oss men samtidigt är jag tacksam över de 18 år han gett oss. Där finns bara glada minnen.

För ett år sedan trodde hon aldrig att hon skulle kunna må så pass bra som hon gör idag.

– Tomheten och saknaden kommer alltid att finnas där. Men det går att överleva. Det trodde jag inte i början.

Just när Charlie hade dött träffade Birthe en läkare som själv förlorat en son tio år tidigare.

– Hon sa ”Nu tänker du på Charlie varje sekund. Om ett tag kommer det vara varje minut, sedan varje dag. Just nu är det bara smärta. Men det kommer en tid då de glada minnena tar över”. Jag tänkte bara ”Vad pratar du om?”. Men jag känner nu att precis så är det. Och hennes ord gav mig hopp.