När passionen blir droppen…

Han är en lycklig man. Nu. Men vägen dit har varit lång för Andreas Johnson. Efter ett hektiskt turnéliv utomlands var han helt tom.

– Det är lätt att köra slut på sig själv, och tråkigt att känna så när man befinner sig mitt i sin egen dröm.

Av Lina Norman

Foto Mikael Eriksson

Publicerad i Unique Generation nr 4 – 2007

Sommaren 1999. Singeln Glorius hade släppts i april men ingenting hände. Det stod helt stilla. De kommersiella radiokanalerna ville inte spela låten, det var inte deras forum.

– Men så en dag när jag satt hemma hos morsan och farsan hörde jag att Glorius var bubblare på Sommartoppen, berättar Andreas.

Kort därefter släppte det. I augusti blev Glorius listetta bland annat i Sydkorea och Ryssland. Det tog ytterliggare fyra-fem månader och låten var en världshit.

– Det var början på en otrolig resa. Under två och ett halvt år spelade vi på ställen man bara hade drömt om.

Andreas var bland annat förband åt Bon Jovi på Wembley, turnerade i Europa som förband till The Cranberries, uppträdde på olika festivaler och gjorde promotion för albumet Liebling.

Men våren 2002 började Andreas må dåligt. Det hade varit en stressig period med turné samtidigt som nya plattan Deadly Happy spelades in.

– Man vill att saker och ting ska rulla på. Man vill visa för omgivningen att resan fortsätter. Men jag inser nu att jag skulle ha tagit ett break. Jag hade haft yrsel och tuppat av några gånger.  

Andreas bestämde sig för att ta en paus och åkte hem till Sverige och Hälsingland för att vila upp sig. Han tog tåget eftersom han kände att han inte kunde köra.

– När jag åkte ner igen trodde jag att allt var ok, men när vi närmade oss Stockholm slog panikångesten till. Det började rusa i kroppen och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Shit, nu dör jag, tänkte jag.

Då hade han ingen riktig bostad, inget förhållande, och de flesta kompisarna bodde utomlands.

– Man kan köra slut på sig själv, om man inte får näring från annat håll, säger Andreas.

Han reste till Amsterdam, till en tjejkompis. Sedan till Frankrike och vidare till New York.

– Jag spenderade mycket tid i New York och skrev låtar hela tiden. Men de blev bara mörkare och mörkare. Det tog två år innan jag tyckte att det var kul igen. Jag var totalt likgiltig.

Andreas beskriver den hemska känslan av att ha varit passionerad för något så länge, ända sedan 13 års ålder. Att sedan inte tycka att det är roligt längre. Att inte ha någonting annat, ingen B-plan.

– Det var en tuff period. 2003 var ett mörkt, trist år över lag. Det kom flera panikattacker under den tiden, jag höll mig ovanför ytan precis.

Han gick aldrig och pratade med någon om hur han kände det. Om hur han mådde.

– Kanske jag borde ha gjort det. Men jag ville reda mig själv.

Än idag kan han känna spår av känslan när han är stressad eller sliten.

– Men då får man backa tillbaka. Det är inget jag vill uppleva igen.

2004 kom vändningen. Andreas insåg att han behövde ett hem och bytte livet i kappsäck mot en lägenhet i Midsommarkransen i Stockholm. Ungefär samtidigt träffade han sin flickvän. Han skaffade en egen studio och Glorius blev, efter en TV-reklam, en hit i Frankrike igen.

– Allt det här hände inom någon månad. Det kändes hemma och allt föll på plats.

Han började skriva och planera för ett nytt album, vilket resulterade i Mr Johnson Your Room Is On Fire, som släpptes 2005.

– Det hände inte ett skit i Sverige. Men vi fick mycket respons från USA.

Och det var i USA han befann sig när han fick samtalet om att vara joker i Melodifestivalen.

– Vi hade planer på att flytta till USA då, jag såg inte Sverige som min marknad. Men jag tänkte, varför inte? Om jag kan skriva en låt som jag kan stå för.

Det var först då, i samband med Melodifestivalen, som han märkte hur mycket han hade saknat att nå framgång i Sverige. Och han har inte ångrat en sekund att han var med.

 – Av bara farten blev det en gång till.

Andreas är inte speciellt rädd för att panikångesten ska komma tillbaka på samma sätt som förut.

– Jag har ett annat socialt skyddsnät nu, jag har ju barn också. Jag är fruktansvärt kär i min dotter. Hon är det sundaste som har hänt mig.

Han berättar även att han förr hade svårt att ta åt sig av bra grejer men att han har lärt sig att njuta lite mer nu.

– Jag kan ta mer med en klackspark. Och jag har lärt mig att delegera.

Det märks att han är en lycklig man. Nu.