Camillas dotter blev en pojke

För 17 år sedan födde Camilla Gisslow, 40, två tvillingflickor. Men redan vid fem års ålder sa den ena flickan att hon var en pojke. Det var början på en lång kamp för Camilla. Först för att själv förstå, och sedan för att få alla runt omkring att förstå och acceptera att flickan numera är en pojke.

Av Lina Norman

Foto Martin Olson http://www.martinolson.se

Publicerad i Tara 2011

”Jag är ingen flicka, jag är en pojke!”. Varje kväll när Camilla sa god natt till sina två små tvillingflickor och deras syster sa hon ”God natt mina tjejer”. Men en kväll då tvillingarna var fem år satte sig den ena upp i sängen och sa; ”Jag är ingen flicka, jag är en pojke!”.

– Storasyster började skratta, berättar Camilla. Hon sa; ”Du är ju tjej, du har ju flätor och klänning”. Det var så synd om honom då, han frågade om killar inte kunde ha det.

Den ena av tvillingarna hade alltid varit en pojkflicka men det var inget som Camilla egentligen hade funderat särskilt mycket på.

– Nej, det var inte förrän han själv sa det, att han var en kille. Men jag tänkte; ”Hur kan han veta det? Han är ju så liten”. Jag tänkte också att han kanske trodde att man som tjej inte kunde vara grabbig. Vi pratade mycket, men efter det var det stopp med klänningar. Och så ville han klippa håret. Det var det svåraste för mig. Klänningarna brydde jag mig inte så mycket om, men håret... Det låter töntigt nu men jag klarade inte det i början.

Det dök upp många frågor. Hur ska man vara som förälder? Vad ska folk tycka?

– Det var inte självklart i början utan jättejobbigt. Även om jag har blivit fostrad att man ska vara som man är så var det lättare sagt än gjort, säger Camilla.

Hon försökte hitta information på Internet men det fanns inget om transsexuella barn och ungdomar, bara om vuxna.

– Jag fick i alla fall veta att det gemensamma för alla de vuxna var att de hade haft de här känslorna ända sedan de var små.

Tiden gick och Camilla lät sin dotter vara som en pojke. Hon kämpade och pratade med förskolan för att de skulle förstå hur han kände. Men när hon en kväll satte sig och tittade på filmen ”Boys don't cry” där en kille, född tjej, blir misshandlad och mördad blev hon rädd.

– Jag tänkte; ”No way att jag vill att detta ska hända”. Jag var så rädd att han skulle råka ut för samma saker och bli misshandlad så jag tog tillbaka allt. Jag sa att han fick börja använda tjejkläder igen och inte klippa håret kort. Jag har fortfarande skuldkänslor för det. Det var första gången han sa att han inte ville leva längre...

Camillas lilla pojke förklarade att om han inte kunde vara sig själv så ville han inte leva. Sedan klippte han av sitt hår och Camilla fick ta honom till en frisör för att fixa till frisyren.

– När han satt där och såg sig i spegeln sa han; ”Nu ser jag ut som jag känner mig”, berättar Camilla. Det kändes i hjärtat och jag tänkte; ”Nu skiter jag i vad alla tycker och tänker. Det kan bli jobbigt för honom, men då får jag finnas där och kämpa”.

Och det har Camilla gjort sedan dess, för det har varit tufft. Camillas son har blivit misshandlad flera gånger och han har blivit mobbad och slagen i skolan.

– Jag har pratat med polisen, jag har varit på möten i skolan och jag har skällt ut ungar, säger Camilla. Det har varit hemskt att stå vid sidan av och veta att man inte kan skydda från allt. När det var som värst, när han gick i högstadiet, hade jag ångest hela tiden. Vad kommer hända idag? Kommer de att slå honom på vägen till skola? Eller i skolan? Kommer han att bli dödad idag?

Då kände Camilla inte någon annan med ett transsexuellt barn och hon kände sig väldigt ensam.

– Jag hade ett fantastiskt stöd från min mamma och min familj, och från de flesta av mina vänner. Men första gången jag pratade med en mamma till två transsexuella pojkar pratade vi i sex timmar. Det var så skönt att få känna igen sig hos någon, vi hade gått igenom precis samma sak. Det är viktigt att ha någon att prata med, det kan bli väldigt ensamt ibland.

Camilla berättar att hon under den där jobbigaste perioden grät sig till sömns många nätter. Samtidigt var hon tvungen att vara stark och stötta sin son.

– Vid ett tillfälle sa han; ”Mamma, jag får väl leka att jag är en flicka då, så kanske pappa älskar mig och jag inte blir mobbad”. Och där hade det varit lätt för mig att hålla med, då skulle jag ha sluppit oroa mig för att han skulle råka ut för grejer. Men det kunde jag inte göra.

I stället pushade Camilla sin son i andra riktningen och förklarade att han aldrig skulle ändra sig för någon annans skull utan alltid vara sig själv.

– Det är ju självklart att man ska fostra sina barn så, säger hon. Men det är inte alltid lätt när man vet vad de kan råka ut för.

Och att säga ”han” hade Camilla svårt för i början. Ibland glömde hon bort sig.

– Det var märkligt, jag och hans systrar såg honom som en kille men vi fortsatte att säga ”hon”. Men när han var tio år samlade han till familjemöte och sa att han inte ville att vi skulle säga ”hon” längre. Han talade om att han skulle operera sig när han blev stor och han hade kommit på ett killnamn som han tyckte var bra.

Då var det bara att vänja sig. Och Camilla ringde runt till familj och vänner och berättade; ”Nu vill han att ni ska säga han”. Men Camilla är medveten om att det kan vara svårt för vissa att förstå. Och för föräldrar att acceptera.

– Vi har haft den diskussionen hemma. Han har ibland blivit irriterad över att folk ska bry sig och tyckt att; ”Alla borde vara som du, morsan”. Då har jag fått påminna honom om att det var svårt även för mig i början. Ibland måste man ge det tid och förstå att folk kan bli rädda för sådant som de inte förstår. Och det är ju en stor händelse. En hel människa förändras, i alla andras ögon. Även om människan i sig är den samma.

Camilla fortsätter och berättar om de olika stadier man som anhörig går igenom. Först ska man förstå – varför? Och man vill hitta alla svar medicinskt.

– Fast det spelar ingen roll varför, säger hon. Men det är en naturlig fas att gå igenom. Nästa steg är; ”Hur kommer omvärlden att reagera? Vad finns det för faror? Vad händer med framtiden?”. Det finns de föräldrar som stöttar och de som helt trycker undan och inte vill vara med om det här. För vissa blir det som en sorgeprocess. Om man till exempel bara har en flicka, som plötsligt blir en pojke, då måste man få sörja något som man trott skulle bli.

En annan mamma har nyligen startat en förening för anhöriga vilket inte tidigare funnits i Sverige.

– Det är jättebra med en sådan förening, säger Camilla. Just för att få prata av sig. Och det är inte bara föräldrar som kan behöva det utan även syskon. I vår familj har det varit särskilt jobbigt för tvillingsystern som blev retad i skolan på grund av sin bror.

En dröm Camilla själv har är att i framtiden ordna läger för transsexuella barn och ungdomar där de inte behöver känna sig uttittade och där man kan hålla föreläsningar.

– Just nu föreläser jag, mest i skolor, om hur det är som förälder att ha ett barn som är transsexuellt, berättar hon. Och jag får samma respons överallt, att det är första gången som de verkligen fått en förståelse. Det är så viktigt att vara öppen med det här, just för att förståelsen ska öka.

Idag är det ingen som slår Camillas son längre.

– Men jag kan fortfarande känna den där oron ibland, säger hon. Som häromkvällen när han gick och handlade och inte kom tillbaka på en gång. Då tänkte jag; ”Ligger han nedslagen någonstans nu?”. Men den oron får jag nog leva med tills han är vuxen.