"Jag var redo för en ny utmaning!"

Den tidigare tv- och radioprofilen Johar Bendjelloul utmanar sig själv genom att bli skrivande journalist, samtidigt förundras han över att numera ha en tonåring hemma. Han minns barndomens somrar i Algeriet och lever efter mottot ”var sak har sin tid”.

Text Lina Norman, Foto Peter Ericsson

Mellan husen på gatan där de många fastrarna bodde sprang han omkring och lekte med alla kusiner – och på de algeriska stränderna tillbringades oändliga somrar.

– Algeriet var min barndoms sommarparadis. På åttiotalet reste familjen ofta dit. Där var fullt av kusiner och jag minns att mycket gick ut på att snorkla.

Tv- och radioprofilen Johar Bendjelloul, som nyligen sadlat om till skrivande journalist, gör en kort paus innan han lägger till:

– Men sedan blev det inbördeskrig där som pågick under hela nittiotalet.

Det är en mörk, slaskig eftermiddag på Kungsholmen i Stockholm. Utöver detta så är det Johars andra dag på det nya jobbet som journalist på Dagens Nyheter. Han, som tidigare aldrig skrivit något, ska nu förse Sveriges största morgontidning med bland annat personporträtt. En utmaning som han ser fram emot.

– Jag har medvetet valt att försätta mig i det här obekväma läget, förklarar Johar. Det var hela poängen – att göra något som jag inte är van vid och inte kan. Att ta mig ur det trygga och välbekanta. Jag trivdes bra på radion, jag fick göra roliga saker. Men utveckling är viktigt.

Efter 22 år inom public service – först på SVT där han bland annat gjorde Babel och Gomorron Sverige, och därefter på SR som programledare för P1-morgon och Studio Ett – har Johar kommit att bli ett välbekant ansikte liksom en uppskattad radioröst. Det senare förutspådde han själv redan som femtonåring.

– Jag hittade en gammal uppsats för ett tag sedan, som jag skrivit i nian, ”Det gör du år 2000”. I den stod det att jag skulle bo i Stockholm och jobba med ett stort direktsänt radioprogram.

Johar ler en aning.

– Det var nästa kusligt att läsa, säger han sedan. Men det var något jag visste tidigt, att jag ville bli journalist. Jag har alltid varit intresserad av samhället.

42-årige Johar växte upp i Ängelholm med en algerisk pappa, läkaren Hacène Bendjelloul, och en svensk mamma, konstnären och översättaren Veronica Schildt Bendjelloul. Och så lillebror Malik, två år yngre än Johar.

– Jag var nog en smula lillgammal, konstaterar Johar.

Han tar en klunk äppeljuice och berättar därefter att han älskade att läsa, något han lärde sig tidigt. Favoritboken var Den oändliga historien.

– Mormor Margareta Schildt arbetade på Bonniers barnboksförlag. Hon skickade alla böcker som kom ut till mig, varenda en under hela min uppväxt. Jag kunde bada i böcker. Jag har mer och mer börjat förstå hur viktigt det var för mig, för mitt yrkesval – att jag alltid haft bokstäver, ord och berättelser omkring mig.

Även författare – och fotbollsspelare och skådespelare – var under den tidiga barndomen en dröm att bli.

– Men när jag insåg att jag inte var tillräckligt begåvad för något av de här tre yrkena, då fick det bli journalist i stället, säger Johar med ett snett leende.

I nästa andetag förklarar han att där finns ett flertal skådespelare i familjen, bland annat morfar Henrik Schildt. Dessutom regisserade morbror Peter Schildt den klassiska tv-serien Ebba och Didrik från 1990.

– Den spelades delvis in i Ängelholm och min bror hade en stor roll, berättar Johar. Vansinnigt spännande! Man skymtar mig i en scen när jag går ut ur en telefonkiosk. Det var stort på den tiden, att få gå ut ur en telefonkiosk i en halv sekund.

Han skrattar vid minnet.

– Ebba tror att hon ser min bror i telefonkiosken. Hon går runt och letar efter Philip, som min brors karaktär hette.

Johar beskriver hur han och lillebror Malik, som barn, var med varandra hela dagarna.

– Vi var väldigt tighta, vi umgicks jättemycket. Det var ju bara vi två. Vi hade inga andra syskon. Det var han och jag hela barndomen – och vi hade en nära relation även som vuxna.

Men i maj 2014, året efter att han vunnit en Oscar för filmen Searching for Sugar Man, tog Malik sitt liv.

– Det känns otroligt tomt, säger Johar dröjande. Och fortfarande lika smärtsamt. Det finns så mycket som jag önskar att jag kunde prata med honom om. Ett syskon är ju oftast den man har den längsta relationen i livet med. Det blir en stumhet runt en väldigt stor del av tillvaron.

Han funderar lite innan han fortsätter:

– Nu när jag var i Algeriet med pappa till exempel. Vem är intresserad av att höra om vad jag har varit med om? Malik hade varit väldigt intresserad. Just banden till Algeriet… Det är få som vet vad det handlar om, och som är intresserade. Känslan var väldig stark när jag kom hem, att jag så gärna hade velat berätta för honom om det här. 

När vi ses har det gått lite mer än en vecka sedan Johar landade på svensk mark efter nyss nämnda resa till sin fars hemland.

– Jag hade inte varit där sedan 2010. Det var väldigt intensivt och spännande att komma dit igen, men också en smula melankoliskt. De flesta av mina kusiner, de yngre, flyttade under inbördeskriget och bor nu i olika delar av i Europa.

Johar tar fram mobiltelefonen och visar ett videoklipp från resan. Efter en stund ser vi pappa Hacène som pekar ut sin gymnasieskola.

– Min pappas födelsestad heter Constantine, berättar Johar. Det är Algeriets tredje största stad, men en stad väldigt få känner till. Den är helt otroligt vacker. Den ligger uppe i Atlasbergen och hänger över en djup ravin på ett sätt som ser nästan overkligt ut.

Han konstaterar sedan att han aldrig ätit så mycket mat som under de tio dagarna i Algeriet – ”Allt kretsar kring mat där”. Själv brukar han emellanåt laga couscous hemma, vilket är något av en nordafrikansk nationalrätt.

– Pappa är väldigt road av att laga mat. Han lagar väldigt god mat – grytor med bönor, lamm eller merguezkorv. Men jag gör det ganska glädjelöst. Om det är någonting jag önskar så är det att jag hade tyckt att det var roligt att laga mat.

Baka däremot, det gör Johar gärna tillsammans med döttrarna Ines, 13, och Ada, 6.

– Jag är väldigt förtjust i sötsaker. Kladdkaka är godast, men nu senast gjorde vi pepparkakor. Det går fort och är även lite kreativt. Framför allt med glasyren kan man göra mycket kul!

Hur är du som pappa?

– Jag försöker att vara en närvarande pappa, men jag tycker att det är ganska svårt att vara förälder. Och det blir bara svårare och svårare ju äldre jag blir. Jag kan längta tillbaka till tiden när min stora dotter var liten, när jag var i trettioårsåldern och tyckte att jag var förträfflig på allt som hade med föräldraskap att göra. Det som händer när man blir äldre är att man slutar tro att man kan en massa grejer.

Sedan drygt två år tillbaka är Johar varannanveckapappa – ”Det var verkligen inget jag önskade, men man vänjer sig vid allt” – och nu även tonårspappa.

–  Jag har inte varit tonårsförälder i mer än någon månad, men det är lite chockerande att inse att jag har en tonåring hemma. Fast än så länge går det bra. Hon är en förträfflig person, min dotter. Det är båda mina döttrar.

Vad är viktigt i ditt liv?

– Värme, kärlek, nära relationer – och just nu också att få simma. Det är min nya hobby. Jag simmar bara bröstsim, det ger en så meditativ känsla. Det blir till slut som en slags andningsövning och man blir ett med vattnet.

För att hedra lillebror Malik grundade Johar 2015 stiftelsen Malik Bendjellouls minne, vars syfte är att stötta och inspirera unga filmskapare.

– Malik var energisk och livfull. En entusiastisk och varm person. Men nu finns han bara i mitt huvud. Jag får förlika mig med det. Det handlar mycket om att acceptera och förlika sig med saker. Men man måste utrusta sig med tålamod.

Johar har ett kontrakt på en bok, tänkt att handla om sorgen efter Malik. Kanske blir han trots allt författare en dag.

– Min bror hade skrivit ett filmmanus som var nästan klart, förklarar Johar. Tanken var att jag skulle utgå från det, att jag skulle använda den texten för att närma mig honom. Manuset är absurt nog en berättelse om sorg, delvis. Det handlar om ett par som förlorar ett barn i en tsunami. De reser sedan till Sydafrika på semester för att bearbeta det som hänt, och där på olika sätt begriper de att det finns andra dimensioner – att den som är försvunnen kanske inte nödvändigtvis är försvunnen.

Johar tystnar en kort stund men fortsätter snart:

–  När jag läste manuset efter Maliks död så var det en oerhört kraftfull upplevelse, det var nästan så att det gick kårar över ryggen. Men det känns än så länge för svårt att skriva den boken. Det känns oöverstigligt. Men var sak har sin tid.

Med ett svagt leende lägger Johar till:

– Jag ska börja med att se om jag kan lära mig skriva en intervju. Det är tillräckligt utmanande. Fast det är en väldigt bra text, Maliks manus. Jag hoppas att det ska bli en film någon dag. Det är också ett av mina framtidsprojekt, att jag ska se om jag kan intressera någon skicklig regissör.

Publicerad i Allers 2018