Hemmets Journal

Magnus Wennman: "Att journalister inte på något sätt är fredade, utan snarare måltavlor, måste man vara väl medveten om"


Fotografen Magnus Wennman brinner för att berätta. Hans bildserie ”Där barnen sover” har uppmärksammats världen över. Men ibland – med hustrun Elin och sonen Wile väntandes där hemma – tar jobbet honom till farliga platser.


Text Lina Norman, Foto Anna Edlund


Plötsligt skrek pojken rätt ut och kastade sig mot ambulansen som rullade förbi. Fotografen Magnus Wennman befann sig i Irak. Offensiven för att återta staden Mosul från IS hade inletts och på väg mot fronten fick Magnus och hans sällskap syn på en folksamling.

– Människorna väntade på döda släktingar, soldater, berättar Magnus. Vi pratade med en man som stod där med två pojkar. De väntade på mannens bror. Plötsligt hördes ljudet av ambulanser och när de kom bar de stora porträtt av soldaterna. När den femte ambulansen rullade förbi började en av pojkarna vi pratat med skrika. Jag förstod då att det var hans pappa som syntes på bild på ambulansen.

På en höjd i Björknäs, Saltsjö-Boo, bor Magnus tillsammans med hustrun Elin, sonen Wile och katten Torsten. Ute har det börjat skymma, inne luktar det svagt av kaffe.

– När man rör sig i de här miljöerna, fortsätter Magnus och lutar sig fram över matbordet. Jag tycker oftast inte att det är jobbigt. Jag fokuserar på situationen och på att vara professionell. Men visst har det hänt att jag har blivit väldigt påverkad. Att se den här pojken förlora allt hopp… Det var otroligt obehagligt.

Magnus gör en kort paus innan han lägger till:

– Jag ryser bara jag pratar om det. Vi var inte beredda på att det skulle hände något sådant. Det blir så tydligt i vissa sammanhang, att det alltid är barnen som drabbas hårdast. I bilen grät både jag, min kollega, tolken och vår tvåhundrakilos livvakt.

Magnus, som arbetar på Aftonbladet, var i Irak vid tre tillfällen förra året. Han besökte byar där IS-soldater bott, mötte svårt skadade människor på fältsjukhus och tog sig till de kurdiska styrkornas frontlinje. Elin, som sitter bredvid Magnus vid bordet, konstaterar att hon har vant sig vid resorna som ibland tar Magnus till farliga platser – men visst finns oron där till och från.

– När jag tänker till så kan jag bli orolig, men det är oftast i efterhand, säger hon dröjande. Fast en gång, när han var i Gaza och de hade bombat hotellet där han bodde, och jag inte fick tag i Magnus – då ringde jag Aftonbladet. Men det är enda gången jag har gjort det. Det skulle inte gå att vara orolig konstant.

Och även om Magnus är bortrest så pratar de med varandra nästan varje dag via FaceTime – men mest om vardagliga saker.

– Vad har jag gjort? Vad har Wile gjort? Katten kräktes, säger Elin och ler lite snett.

Hon ser på Magnus och fortsätter:

– Eller om det hänt något som påverkat dig, som det med pojken. Då pratar vi om det.

Elin tystnar och förklarar sedan att hon själv valt att inte ta in så mycket information om de olika uppdrag Magnus reser iväg på.

– Det är kanske en omedveten skyddsgrej. Men jag litar på att Magnus är klok och inte sätter livet på spel när vi finns här hemma.

Men hur försiktig man än är så finns inte några garantier. Den 23 oktober förra året blev fotografen Paul Hansen skjuten i Irak – dagen efter att Magnus kommit hem därifrån – och för några år sedan kidnappades journalisten Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström i Syrien.

– När Paul blev skjuten kändes det otroligt läskigt, säger Magnus. Och att journalister inte på något sätt är fredade, utan snarare måltavlor, måste man vara väl medveten om. Men det är det här jag har valt att arbeta med – och om man en gång har känt känslan av att det går att göra skillnad, då blir det nästan som en drog. Man vill berätta, man vill få folk att förstå.

– Jag är stolt över att Magnus orkar ta de här resorna, säger Elin. Jag själv har noll filter och tycker att det är svårt bara att titta på bilderna.

Magnus, som fått flera priser och utmärkelser – bland annat Årets bild förra året – tar en klunk kaffe och påpekar att han trots allt inte åker så ofta på uppdrag liknande de i Irak.

– Sedan jag blev pappa känns det jobbigare att åka hemifrån Jag vill inte resa lika mycket längre.

Arbetet med den omtalade bildserien Där barnen sover – som påbörjades 2015 – krävde resor, men inte till fronten. Aftonbladet skulle uppmärksamma fyraårsdagen av kriget i Syrien och Magnus fick en idé, som han enligt honom själv förmodligen inte skulle ha fått om han inte varit pappa.

– Jag nattar ju Wile om kvällarna och vet hur viktigt det är att känna sig trygg när man lägger sig, säger Magnus. Jag kände ”Jag vill verkligen se hur barnen sover”.

Projektet resulterade i bilder på sovande flyktingbarn i läger i Syriens grannländer samt på väg upp genom Europa.

– Jag visste inte riktigt hur det skulle bli, det vet man ju aldrig, säger Magnus. Men när vi kom till det första landet, Jordanien, träffade vi en liten tjej, Fara. Vi pratade egentligen med hennes syskon, men så plötsligt dök hon upp. Hon stack fram huvudet från under en filt i tältet där familjen bodde. Jag tog en bild på henne och kände ”Det här kommer att bli bra”.

Efter att bilderna, som även visats på Fotografiska museet, publicerats började medier från hela världen höra av sig. Så småningom trycktes också boken Where the children sleep där all Magnus vinst går till UNHCR. Han ler lite när han konstaterar:

– Inget annat jobb har fått en sådan spridning. Jag får reaktioner hela tiden. Och det är ju det jag jobbar för – att mina bilder ska kunna påverka och göra skillnad, att folk ska engagera sig. Det här är något som jag har gjort med hjärtat och som jag är stolt över. Det har även gett mycket pengar till UNHCR.

Sexårige Wile sitter i soffan med hörlurar och Ipad och Magnus berättar att han, när han kommer hem efter att ha varit borta på jobb, brukar visa Wile sina bilder.

– Framför allt har vi tittat mycket på barnbilderna. Wile är intresserad och undrar mycket. Det känns viktigt för mig att han förstår vad som händer i världen, det är ju vad det handlar om. Han behöver inte förstå allt, men i små doser – som att det finns barn som inte har det så bra. Jag är glad att han kan ta till sig det.

– Jag förstår det viktiga i att Magnus åker och rapporterar om sådant som många inte vill se, säger Elin. Mitt ego vill kanske ibland att han stannar hemma, men jag förstår att för resten av befolkningen är det viktigt att han åker.

Hon ler en aning när hon lägger till:

– Jag får vara generös och dela med mig.


Publicerad i Hemmets Journal 2017


Lina Norman © 2017