Vi var där när det ofattbara hände

Ett år har gått sedan terrorattentatet i Stockholm. En händelse som orsakade stor sorg – men som även kantades av kärlek och en stark känsla av gemenskap. Allers har träffat tre personer som alla var på plats på Drottninggatan den 7 april 2017.

Text Lina Norman, Bild Anna Edlund

Stina Nordström minns hur hon försökte värma pojkens fötter med sina händer. Polismannen Hanif Azizi kommer aldrig att glömma skräcken han såg i människors ögon – men inte heller den kärlek som visades under manifestationen dagar efter terrordådet i Stockholm. För läkaren Joakim Nordahl är intrycket av att folk verkligen hjälptes åt, att man jobbade gemensamt, ett bestående minne från Drottninggatan.

– Men det är en ofattbar händelse, konstaterar Joakim. För en normal person i vårt samhälle är det väldigt svårt att förstå varför man utför en sådan handling.

Fredagseftermiddagen den 7 april förra året befann han sig på sin arbetsplats på Cityakutens mottagning i hörnet av Drottninggatan och Olof Palmes gata. Ortopedkirurgen Joakim Nordahl, 55, hade egentligen slutat för dagen men hade lite pappersarbete kvar.

– Då hände det där… säger han dröjande. Jag satt i mitt arbetsrum när en kollega ropade ”Det händer något på Drottninggatan! En lastbil kör på folk!”.

Joakim gör en kort paus men fortsätter snart:

– Jag gick till fönstret, tittade ner och såg att det såg ut som det gjorde... Det hade läckt olja på gatan och det låg skadade människor vid sidan. Det kör inte så mycket bilar där i vanliga fall. Bara de som levererar varor. Det var uppenbart att någon med flit kört på människor.

Han beskriver hur han tillsammans med ett par andra läkare samt sjuksköterskor snabbt tog sig ner till Drottninggatan.

– Vissa tog hissen, andra trapporna. Allt gick så snabbt. Det fanns ingen plan att jobba efter. Vi tog med oss den utrustning vi hade, vi har väldigt små akutväskor, och bestämde ”Nu går vi ner”.

Joakim funderar ett ögonblick innan han konstaterar:

– Det blir ett litet tomrum, innan man vet vad man ska göra härnäst. Men vi gjorde så att vi alla gick åt olika håll och skannade av området – vi försökte se hur många skadade där var och vilka typer av skador det handlade om. Vilka behövde åka först till sjukhus? Räddningstjänsten var då redan på plats och vi rapporterade till räddningsledaren. Typen av skador var att jämföra med en stor trafikolycka.

Han förklarar att det inte fanns utrymme att tänka på eventuella andra hot eller ytterligare gärningsmän – någon rädsla upplevde han själv aldrig.

– Jag tänkte inte så mycket alls, säger Joakim. Jag klev bara in i yrkesrollen. Man blir så fokuserad. Och jag var ju redan på jobbet kan man säga, jag hade fortfarande mina arbetskläder på mig. Men vid något tillfälle kom tungt beväpnad polis springandes med dragna vapen och vi blev tvungna att under en stund söka skydd i en butik. Det gick rykten om skottlossning och om att det kunde finnas en bomb.

49-åriga Stina Nordström var den här dagen tidig till ett jobbmöte. Hon gick och strosade på Drottninggatan när hon plötsligt uppfattade ett starkt ljud av en rusande motor.

– Men jag såg inte lastbilen förrän den var hyfsat nära mig, berättar hon. Det var så mycket folk. Och det gick så snabbt. Den dundrade bara förbi. Men jag hann se allt den puttade framför sig, och jag noterade delar av en barnvagn. Jag tänkte ganska omedelbart ”Det här är ett terrorattentat”.

Stina tystnar en kort stund och konstaterar därefter att hon hade tur som kom gåendes så att hon mötte lastbilen. Hon hann hoppa upp på en uteservering och klarade sig fysiskt oskadd. Hon beskriver hur hon sedan försökte ringa 112, men utan att komma fram.

– Jag kände mig så enormt frustrerad. Jag försökte ringa några gånger men samtidigt såg jag att det låg skadade människor på marken. Lastbilen hade försvunnit och jag tänkte inte mer på den, det blev ett annat fokus. Det slog mig aldrig faktiskt… ”Finns det fler terrorister?”.

Hon gör återigen en paus innan hon fortsätter:

– Jag såg ett barn. Han satt fast med huvudet i plexiglaset som omgärdade uteserveringen. Vi var flera människor som tillsammans hjälptes åt att få loss honom. Vi la pojken på gatan och en kille höll honom i sin famn. Jag försökte prata med pojken, för att hålla honom vid medvetande. Jag frågade saker som hur gammal han var. Det var många tankar som rusade i huvudet… Jag tänkte ”Han är lika gammal som min pojke hemma”.

Den lilla gruppen människor befann sig då precis utanför en klädbutik och Stina minns hur de slet ned plagg från klädställningar, för att använda som förband.

– Vid en tidpunkt märkte jag att det kom någon som var sjukvårdskunnig, det kändes skönt. Det måste ha varit en av läkaren Joakims kollegor. Samtidigt pågick ett kaos runtomkring oss. Människor sprang och skrek i panik. Det kom polis med automatvapen och jag vet att jag tänkte ”Hur kan det här hända i hjärtat av Stockholm?”.

Några meter bort på gatan låg en kvinna som Stina uppfattade hörde ihop med den skadade pojken.

– Jag trodde först att det var mamman, men det var farmor. Det fanns människor där som försökte hjälpa henne. Efter vad som kändes som en evighet kom ambulans för att hämta pojken. Det var en enorm lättnad. Jag försökte då få kontakt med kvinnan. Hon var medvetslös men jag försökte ändå tala om att ”Pojken lever, han är på väg till sjukhuset nu”.

Stinas ögon blänker till när hon fyller i:

– Jag ville att hon någonstans skulle veta det. Det sista jag sedan noterade innan jag lämnade platsen var att det låg kroppar i korsningen vid Kungsgatan. De låg under filtar, men det fanns ingen annan människa där. Jag förstod då att de måste vara döda. Jag såg också rökmolnet vid Åhléns och tänkte instinktivt att jag måste lämna platsen på andra hållet.

Polisen Hanif Azizi, 36, var på ett möte i Spånga-Tensta när terrordådet inträffade.

– Tidigare på dagen hade jag varit på en konferens mitt i stan men jag hade fått tillåtelse att skippa andra halvan för att åka till mötet, berättar han. Jag hade bytt om på stationen och rustat på för att vara i fält. Men det här mötet var viktigt för mig, vi skulle berätta om vårt förebyggande arbete, och jag vet att jag sa till en kollega ”Det ska till något allvarligt där ute för att jag ska lämna”.

Hanif beskriver vidare hur han satt i ett rum tillsammans med andra aktörer från stadsdelen när säkerhetssamordnaren plötsligt fick ett sms.

– Han frågade mig ”Vad är det som händer på Drottninggatan?”. Jag hade polisradion i örat men hade inte hört något. Jag bytte kanal och tryckte på snabbknappen för insatser i city.

Hanif tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:

– Då hörde jag något som lät som krigsscener. En polis pratade om kroppsdelar och flera döda människor. Jag hörde på rösten hur stressad han var. Han redogjorde för vad han gjort, att han lagt förband. Jag sjönk ihop i min egen värld där i rummet och satt och lyssnade på det här. Jag tänkte ”Det kan inte vara sant. Det är inte på riktigt”. Jag var chockad. Samtidigt kände jag ”Jag måste åka”.

Ensam började han köra mot Drottninggatan. Via polisradion fick han rapporter om händelser, skottlossningar bland annat, även på andra ställen i Stockholms innerstad.

– Det var så mycket olika rykten. Jag kände en otrolig maktlöshet. Just känslan av att det pågick så många händelser samtidigt…

Hanif medger att han inför sig själv försökte hitta ursäkter för att inte ansluta.

– Det var krigsscener som förmedlades och jag tänkte ”Jag har inte kompetens för det som sker där ute”. Men sedan insåg jag ”Det är ju fånigt, det är skamligt. Jag måste göra det, jag måste ansluta”. Jag vet att flera kollegor, även de som inte var i tjänst, tänkte så. Det fanns inget alternativ, men det var ett tufft beslut att fatta ensam.

Längs vägen stannade dock Hanif vid en polisstation och fick därefter sällskap av två kollegor. Men det som mötte dem när de försökte ta sig in till Drottninggatan kommer Hanif aldrig att glömma. Människor strömmade då ut från området.

– Jag såg skräcken i deras ögon… Rädslan var kolossal. Det var kaos överallt. Alla sprang, alla lämnade den här platsen – men jag skulle åka dit. Det kändes obehagligt.

Väl inne på Drottninggatan observerade han hur betonglejon och stora krukor förflyttats och han minns att han tänkte ”Hur är det möjligt?”.

– Jag såg också kroppar med filtar över. Jag förstod att det var döda människor. Vi såg en kvaddad barnvagn – och det alla tänkte på sedan var ”Klarade sig barnet?”.

Vid tidpunkten hade man fått information om att en beväpnad person setts vid Hennes & Mauritz butik på Drottninggatan. Hanif och hans kollegor fick i uppgift att säkra butiken.

– Det var helt öde på gatan då. Men överallt tittade människor ut genom fönstren. Allt i min kropp sa ”Här ska du inte vara”.

Någon beväpnad person fann man dock inte. Poliserna vände då tillbaka längs med Drottninggatan för att ta hand om en grupp skolbarn som var instängda på en biograf.

– Flera av barnen hade precis varit på väg att lämna bygganden när lastbilen kom, berättar Hanif. Vissa hade sett lastbilen. Någon hade, när människor sprang i panik, nästan blivit nedtrampad men lyfts upp av sina kompisar. Jag fick höra fasansfulla berättelser från barnen.

När vi ses är det torsdagseftermiddag och vi sitter i lobbyn på Scandic Klara, inte långt från Drottninggatan. Joakim Nordahl ska en stund senare återvända till mottagningen på Cityakuten. Han beskriver hur han och hans kollegor kvällen den 7 april förra året tillsammans, innan de tog sig hem, pratade igenom det som hänt.

– Det kändes som om alla kunde hanterade det bra. Men så klart, det blev en mental urladdning när det var över. Jag kände mig väldigt trött. Dygnet efter var jag ganska oföretagsam.

Joakim förklarar att det har sjunkit in lite vartefter, vad som faktiskt hände den där eftermiddagen.

–  Jag tycker inte att jag har haft problem att hantera det på något sätt. Jag var där i mitt jobb och man blir så fokuserad på det man ska göra, det man vill göra. Jag har dessutom promenerat på Drottninggatan varenda dag sedan dess.

Efter att ha tagit en klunk av sin latte lägger Joakim till:

– Men självklart blir man påverkad. Fast jag är inte rädd, det kan jag inte påstå. Kanske är jag lite mer vaksam och jag har tagit till mig att saker kan ändras fort – när man minst anar det. Fast så blir det kanske för alla som är med om någonting omtumlande. Det var ju en väldigt oväntad situation att bli inkastad i, men man inser hur många sådana här händelser som inträffat på senare tid. Det är helt oacceptabelt, även om man börjar inse att det är en del av verkligheten.

I samband med terrorattentatet togs en bild av Joakim när han i sin vita läkarrock går nedför Drottninggatan. I bakgrunden syns förödelsen lastbilen lämnat efter sig. Den bilden spreds över hela världen och har blivit väldigt uppmärksammad.

– Det är en illustrativ bild, konstaterar Joakim. Jag hade ingen aning om att den togs, men den återger känslan ungefär som den var; fokus.

För Stina Nordström är det omtumlande att vara tillbaka på den exakta plats där hon mötte lastbilen. En klädställning gör henne påtagligt påmind.

– Ett av mina mest bestående minnen är att jag noterar att pojken inte har någonting på fötterna, han är barfota. Han har blivit träffade med sådan kraft att stövlarna flugit av. Minnet av när jag värmde hans fötter kommer alltid att finnas kvar.

När Stina lämnade Drottninggatan den där fredagseftermiddagen förra året bestämde hon sig för att försöka ta sig till sitt jobb, hon arbetar som biträdande generalsekreterare på SPF Seniorerna.

– Mina kollegor visste att jag skulle vara på ett möte på Drottninggatan. Jag tänkte ”Det är nog bra om jag går tillbaka till jobbet och talar om att jag är okej”. Det här rationella tänkandet fanns där. Men tillbaka på jobbet kraschade jag i famnen på en medarbetare. Det gick att hålla ihop fram tills dess, men där bröt jag ihop.

Hon konstaterar att det var oerhört skönt att komma hem den kvällen.

– Fast när jag kramade min son trillade polletten ner… ”Det kunde ha varit jag som inte kom hem idag, till min familj”. Jag hade tur.

I samband med den kärleksmanifestation som ordnades på Sergels torg ett par dagar efter terrordådet åkte Stina till stan tillsammans med sin sambo och son.

– Då gick vi också hit. Det var jobbigt, men jag behövde på något sätt ta tillbaka Drottninggatan.

Hon har inte tänkt så mycket på gärningsmannen, men däremot oerhört mycket på offren och de som blev allvarligt skadade. Natten efter attentatet kunde Stina inte sova, hon undrade hur det hade gått för den skadade pojken. 

– Men på lördagen var jag med i ett radioinslag. Pappans pojke ringde in under sändning och talade om att pojken hade överlevt.

Stina ler när hon lägger till:

– Det kändes så oerhört skönt att få det beskedet.

Stina delar även den bild Joakim Nordahl har, av hur människor verkligen gjorde vad de kunde för att hjälpa andra i samband med terrordådet.

– Det är helt otroligt hur man som samhälle kan visa sig från sin bästa sida i en sådan här situation. Folk bjöd in okända, folk ställde upp och skjutsade hem andra… En sådan här händelse kan verkligen plocka fram det bästa ur människor. Även stödet till polisen var fantastiskt att se! Och väldigt snabbt fanns en känsla av att ”Vi ska inte vara rädda. Det här är vår stad”.

Hanif Azizi är inne på samma spår.

– Alla klev fram och hjälpte till, säger han. Det var häftigt att se hur människor förenades. Alla gjorde ett väldigt bra arbete – räddningstjänsten, ambulansen, läkarna och sköterskorna som sprang ut, ordningsvakterna. Det spelade ingen roll vem man var den här dagen – alla hjälpte till. Det var väldigt fint att känna den sammanhållningen.

När vi träffas kommer han från en föreläsning på en gymnasieskola. Hanif, som är områdespolis i Rinkeby, håller även föredrag – med fokus på bland annat extremism. Han fingrar på sitt vattenglas och konstaterar samtidigt att yrkesstoltheten på något sätt förstärkts efter attentatet på Drottninggatan.

– Efteråt kände jag mig verkligen stolt – både över mig själv och mina kollegor. Jag kände mig stolt över att tillhöra polisen och över att ha varit med och hjälpt till.

Hanif gör en kort paus och berättar därefter att han grät under manifestationen på Sergels torg.

– Kärleken var överväldigande, säger han med ett blänk i ögonen. Det var också väldigt känslosamt att komma tillbaka till platsen. Men jag visste att det var viktigt. 

I samband med manifestationen var det många som visade sin tacksamhet gentemot polisen. Blommor och kramar delades ut.

– Det var fint att folk visade den uppskattningen, fortsätter Hanif med ett svagt leende. Jag kände verkligen att jag hade svenska folket med mig. Ibland som polis känner man sig utsatt och ensam, men att ha svenska folket med sig – det kändes skönt.

Publicerad i Allers 2018