Allers

Polisen Ted blev knivhuggen i tjänsten


Bakifrån och utan förvarning knivhöggs han i nacken. Men polismannen Ted Eriksson tänker inte låta rädslan för att något liknande ska hända igen stoppa honom från att fortsätta göra det han brinner för – hjälpa andra människor.


Text Lina Norman, Bild Pernilla Wahlman


Han satt på knä på marken omgiven av sina arbetskamrater. Det var en regnig augustiförmiddag på Södermalm i Stockholm, polismannen Ted Erikssons hand hade färgats röd av blod och han tänkte ”Är det meningen att jag ska sitta här i Björns trädgård och dö? Att bli ihjälhuggen – det var inte tanken med att bli polis”.

En kort stund tidigare när Ted tillsammans med kollegan Marcus patrullerat Götgatan fram, i närheten av parken Björns trädgård, har en för Ted okänd person kommit upp bakifrån och huggit honom i nacken med kniv.

– Plötsligt smällde det till, minns Ted. Det var en kraftig smäll, det gick väldigt fort. Jag kände en extrem smärta i nacken men förstod inte vad som hände. Jag tänkte inte att jag hade blivit attackerad – min kollega var ju den enda i närheten. Men så såg jag en tredje person som höll i en stor kniv.

När vi ses i en hotellobby i centrala Stockholm har ett nytt år precis tagit sin början. 34-årige Ted konstaterar att där fortfarande finns en viss nedstämdhet när han tänker tillbaka på det han i somras utsattes för. Ibland har han svårt att sova, tankarna maler och frågan ”Varför hände det här mig?” är återkommande.

– Jag påminns hela tiden. Det stramar i nacken då jag bär matkassar, skyddsvästen skaver och när jag har duschat ser jag ärret. Men i det stora hela är jag glad att det gick så pass bra. Lyckan över att leva är större än om och men-tankarna.

Han gör en kort paus innan han fortsätter:

– För mig är det viktigt att inte vara rädd för andra människor. Det kommer alltid att finnas tokstollar och människor som mår dåligt, men man kan inte avskärma sig.

Dagen för knivöverfallet befann sig Ted och hans poliskollegor på Medborgarplatsen med anledning av den sittdemonstration som arrangerats i protest mot utvisningar till Afghanistan. 

– Vi hade ansvar för ordning och säkerhet, berättar Ted. Men det var väldigt lugnt så jag och Marcus bestämde oss för att fotpatrullera några varv i området.

De två kollegorna hann dock inte långt innan den plötsliga och oprovocerade attacken inträffade. Ted minns hur han, då han insett vad som hänt, skrek något liknande ”Han högg mig!” samtidigt som Marcus rusade efter gärningsmannen.

– Allt gick extremt snabbt, förklarar Ted.

Han tar en klunk kaffe och beskriver därefter hur han stapplade bort mot platsen där Marcus och några andra poliser lyckats gripa den som knivhuggit Ted.

– Jag stoppade in handen under skjortan och kände jacket med fingrarna. När jag tog ut handen var där mycket blod – då fick jag svart på vitt att jag blivit ordentligt huggen.

En annan kollega, Niklas, uppmanade Ted att ta det lugnt – och slet av honom skyddsväst och skjorta för att försöka få stopp på blödningen.

– Just då kände jag bara en tomhet, säger Ted. Det var helt tomt. Men jag tänkte att jag måste hinna ringa min familj och några kompisar, att jag måste hinna ringa i alla fall tre samtal innan…

Han tystnar en kort stund och lägger sedan till:

– Men så började Niklas känna på min kropp efter andra skador, då kom livsgnistan tillbaka. Jag kunde känna hans händer överallt och tänkte ”Det har kanske gått bra ändå. Ingen nerv har blivit skadad”.

I det ögonblicket övergick dödsångesten i besvikelse. Tankarna ”Hur kan någon göra så här? Hur ska jag kunna arbeta som polis igen? Hur ska jag kunna gå på stan bland folk? Hur ska mitt liv kunna bli som innan?” for genom huvudet.

– Man hinner tänka så mycket, konstaterar Ted dröjande. Jag kände mig både arg och besviken.

Ted hade arbetat som polis i Stockholm i drygt ett år när knivöverfallet inträffade. Innan dess tjänstgjorde han ett par år i Skåne. Han ler svagt när han förklarar att han i princip är uppvuxen på polisstationen i Ystad.

– Min pappa är också polis, berättar Ted. Han har alltid trivts med det. Under snart 40 år har han aldrig klagat.

Även Teds syster har arbetat länge som polis, men själv tog Ted en liten omväg innan han klev in i polisvärlden.

– När jag var liten var drömmen att bli ortoped, säger Ted med ett skratt. Jag tänkt att det var enda sättet att komma med i fotbollslandslaget – att bli landslagsläkare. Fast sedan började jag på teaterskola och frilansade många år inom film och teater. Men jag har alltid tyckt att polis är ett fint yrke. Och det är kul att träffa människor och höra deras historier.

Ted, som efter knivattacken syddes ihop på Karolinska sjukhuset – och därefter togs om hand av kollegor innan han reste till sin familj, förklarar att han under de sju veckor då han var sjukskriven hela tiden tänkte att han ville fortsätta som polis. Och han konstaterar att han hade tur – trots att knivhugget träffade ryggraden är han fysiskt nästan återhämtad.

– Det känns väldigt märkligt att säga det fortfarande, att jag är glad att jag lever, säger Ted dröjande. Det har jag aldrig behövt säga innan. Man brukar ju säga att man är glad att man är frisk och har hälsan – inte att man är glad att man lever. Men hade inte Marcus varit så snabb… det är mycket möjligt att han räddade mitt liv där och då. Jag tror inte direkt på Gud, min skyddsängel heter Marcus.

Ted funderar ett ögonblick innan han lägger till:

– Visst kan jag tänka ”Kommer det att hända igen?”, och jag kan känna mig orolig – främst för mina kollegor. Men viljan att hjälpa andra människor är ändå större än rädslan för vad som skulle kunna hända.

I slutet av oktober återgick Ted i tjänst – den första arbetsdagen med blandade känslor.

– Jag tittade mig över axeln många gånger men kände mig trygg med mina kollegor och i uniformen, även om det kanske var just den som gjorde att jag blev attackerad… Psykiskt kände jag mig trygg med uniformen på mig. Jag kände också en glädje över att vara tillbaka med kollegorna som stöttat mig.

Ted ler en aning och berättar att han, sedan han attackerades, fått extremt många meddelanden från kollegor, släkt, vänner och genom sociala medier.

– Det värmer. Folk som aldrig skulle prata med mig annars, eller med en polis över huvud taget, har hört av sig. Människor har delat med sig av otroliga livshistorier och det har på något sätt gjort mig starkare. Vågar man lyssna på andra människor så berikar det en själv. Det kan låta klyschigt, men det är inte så svårt.

Ted poängterar även att det har känts viktigt för honom att själv få berätta sin historia.

– Så att den inte används på ett felaktigt sätt, eller vinklas fel. I den tid vi lever i nu går allt så fort. Nyheter som inte stämmer sprids. Rädslor sprids. Jag vill uppmana människor att vara nyfikna på varandra och hjälpa andra – utan att vara naiva. Man ska absolut inte vara naiv, men inte heller paranoid.

Han lutar sig tillbaka i fåtöljen och säger därefter:

– Utan att vara naiv så tror jag på det goda i människor. Visst, det finns elaka människor – man får inte glömma det heller. Jag säger inte att alla är goda och vill väl, absolut inte. Men jag tycker inte om att döma ut folk. Under hela min uppväxt har jag fått lära mig hur viktigt det är att bry sig om andra. Alla som sköter sig har alltid varit välkomna hos oss.

Gärningsmannen undviker Ted att tänka på – och han vill inte prata så mycket om det rättsliga då rättegången ännu inte ägt rum. Men han känner ett ansvar att göra något bra av det han varit med om.

– Det som hände ska inte få hända. Men det är extremt och sällsynt. Jag hoppas att det kan leda till någonting bra. Längre fram skulle jag vilja föreläsa om rädslor, och om hur man kommer över saker. Då har inte det här hänt förgäves. Jag tror att det är viktigt att dela med sig av händelser, och av kunskap, som kan berika andra.

Men i första hand vill Ted nu fortsätta sitt arbete som ingripande polis. Han vill fortsätta vara ute bland människor.

– Jag trivs med att jobba ute – jag vill vara en bra förebild. Det skulle behövas fler poliser ute bland unga, men tyvärr finns inte resurserna. Det känns viktigt att sprida budskapet att poliser är något bra.

Han berättar att han nyligen besökte en Svenska för invandrare-klass.

– En kompis som är lärare frågade om jag ville komma och prata lite om hur polisen i Sverige jobbar. I många andra länder är man ganska rädd för polisen. Jag gjorde det privat eftersom jag tycker att det är viktigt.

Ted ler återigen när han lägger till:

– Först sjönk hela klassen ihop, när jag sa att jag var polis. Men när jag gick därifrån ville alla bjuda på middag.

Samtidigt som några turister beställer cider konstaterar Ted han fortfarande ältar det som hänt, men hoppas att det ska bli bättre efter rättegången. Han har pratat mycket med familj och vänner, och genom arbetet fått träffa en psykolog.

– Jag fokuserar på att leva i nuet och vara glad och tacksam över det. Att vara stolt över sig själv och vara en bra människa – det är det viktigaste för mig.


Publicerad i Allers 2018


Lina Norman © 2017