Michaela: Min pappa blev mördad på midsommarafton

”Små grodorna” hördes i bakgrunden – det var midsommarafton 2012. Men i stället för att dansa kring stången gick Michaela Wallin ensam runt, runt på en äng. En kort stund tidigare hade hon fått beskedet att hennes pappa Ingemar hittats död i sitt hus.

Text Lina Norman, Foto Pernilla Wahlman

Hon sprang omkring som en höna utan huvud, med panik i hela kroppen.

– Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var bara tvungen att röra på mig. Jag kände ”Står jag stilla så svimmar jag”.

Det var midsommarafton 2012 – utanför polishuset i Sandviken – och Michaela Wallin hade just insett, när hennes mamma gråtande mötte hennes blick, att pappa Ingemar var död.

– De fick jaga mig, minns Michaela. När min låtsaspappa till slut fick tag i mig vek sig benen.

På ett kafé i centrala Stockholm – staden hon bor i sedan ett par år tillbaka – berättar Michaela, 28, om den där junidagen som för alltid förändrade hennes liv.

– När jag tänker på att det är fem år sedan jag träffade pappa… Är det så längesen? Samtidigt som det känns som att det var igår, känns det som hundra år sedan.

Michaela funderar lite innan hon lägger till:

– Det känns inte som om det är så längesedan vi sågs, men det känns som om det är jättelängesen det hände.

Tidigare under dagen hade Michaelas lillasyster och hennes kompis, när de varit ute för att plocka blommor till midsommarfirandet, gått förbi pappa Ingemars hus.

– De såg då att det var avspärrat runt huset, förklarar Michaela. När de sedan berättade det för kompisens föräldrar ringde mamman i familjen till vår mamma. Hon i sin tur ringde polisen och sa ”Jag har barn med han som bor i det där huset”. Men de ville inte berätta exakt vad som hade hänt. De sa att vi var tvungna att komma till polisstationen.

Minnena från dagen är bitvis vaga men Michaela beskriver hur hennes mamma kom och hämtade henne från där hon själv befann sig för att fira midsommar.

– Först ringde mamma och berättade om avspärrningen. Hon sa att något hade hänt. Att en person var död, men hon visste inte vem. Från det att hon ringde, tills hon kom, tog det en kvart-tjugo minuter. På den tiden hann det hända mycket i mitt huvud…

Michaela tar en klunk kaffe och berättar därefter att hon, när de så småningom kom fram till polisstationen, väntade i bilen tillsammans med sin låtsaspappa. Sedan gick livet i krasch.

–  Jag kände panik, pulsen bara steg.

Michaelas nästa tydliga minne är från ängen där hon gick omkring efter att hon fått veta att hennes pappa var död och att hans flickvän satt anhållen. Hon gick i klänning och klackskor – på håll hördes ”Små grodorna”. Michaela skulle ha firat midsommar men i stället väntade hon på mamma som berättade för lillasyster om vad som hade hänt.

– Jag firar inte midsommar längre, säger Michaela. Jag vill inte se en stång eller en krans. Men som tur är så har jag en kille som inte bryr sig. Det känns tryggt. Jag vet att jag inte behöver göra något, och jag vet att jag inte behöver vara ensam den dagen.

Michaela konstaterar att hela veckan innan midsommar brukar vara jobbig och väldigt känslomässig.

– Den 18 juni är pappas födelsedag, sedan har vi årsdagen och midsommarafton som inte alltid infaller samma datum. Förra året var vi hemma hos mamma och grillade och spelade kubb på midsommar. Det var helt okej.

Michaela ler lite svagt när hon fortsätter:

– Det var ingen fest och inga grodor.

Just att det var någon hon kände, om än inte jättebra, som tog hennes pappa ifrån henne har varit svårt att smälta.

– Min första tanke var ”Det kan inte stämma”. En människa man suttit och ätit middag med… Det var jättesvårt att ta in, och är det fortfarande. Det finns inte i min värld att man kan bli så arg på den man säger att man älskar.

Michaela funderar lite och fingrar på sin kaffekopp.

– För mig är det mer ett tecken på sjukdom än på ondska, säger hon sedan dröjande. Jag tycker inte mindre illa om henne, men hon måste vara sjuk. Fast jag är ändå glad över att hon sitter där hon sitter.

Ingemars flickvän dömdes i hovrätten till 14 års fängelse för mord. Under rättegången var Michaela närvarande alla dagar. Den enda gång hon lämnade rättssalen var vid obduktionsredovisningen.

– Jag ville bara ställa mig upp och skrika på henne, även om jag visste att det inte skulle göra någon skillnad, säger Michaela när hon tänker tillbaka på hur det var att möta pappans flickvän. Jag var så arg och besviken. Jag kände mig spottad på. Det var tusen känslor på samma gång. Men att vara med på rättegången kändes lika viktigt som att gå på begravningen. Jag tror att det handlade lite om att visa att man inte var feg. Det fanns inte, att jag inte skulle vara där.

Strax efter att rättegången avslutats kom Michaela i kontakt med RAV – Riksorganisationen för Anhöriga till Våldsdödade. Det hjälpte henne mycket, men hon önskar att det hade skett mycket tidigare.

– Poliserna vi träffade, i och med att vi fick veta vad som hänt pappa, var snälla – inget dumt om dem. Men jag kan tycka att mycket behövs styras upp. Att låta mamma tala om för mig vad som hänt… ute på trottoaren. Och att inte veta vart man ska slussa folk vidare. Personer dör, folk blir mördade. Det är inget nytt. Det hade hjälpt så mycket om vi hade fått information om RAV av polisen.

Genom RAV kom Michaela, hennes mamma och syster i kontakt med andra som varit med om liknande tragedier. De deltog även i den anhörighelg som organisationen anordnar en gång per år.

– Att få träffa andra som varit i en liknande situation, att se folk som förlorat barn skaffa fler barn, att se människor som förlorat en partner träffa någon ny, att se att livet går vidare – det kändes jätteviktigt i början.

Michaela gör en kort paus innan hon fortsätter:

– Nu förstår jag att det gör det, livet går vidare. Och jag vill gärna bidra, om jag kan, till att någon annan ska få den där känslan jag fick – och må lite bättre. Om jag så bara kan hjälpa en person vore det helt fantastisk.

Men samtidigt som livet går vidare så finns pappa Ingemar ständigt närvarande.

– Pappa finns med hela tiden, jag tänker på honom flera gånger om dagen, säger Michaela. Det kan vara att jag ser någon med en likadan jacka på stan, eller minns något speciellt. Förra veckan var jag på en Magnus Uggla-show, pappa spelade alltid Magnus Uggla. Men oftast känns det inte sorgligt att tänka på pappa. Jag tänker mer på honom, än på själva händelsen.

Michaela ler svagt när hon lägger till:

– Pappa var cool – men det säger väl alla barn om sina föräldrar. Han var rolig och busig och vi kunde slänga käft med varandra. Ibland hugger det till och jag kan känna att jag verkligen saknar pappa. Men ofta tänker jag att han är bortrest, han finns bara inte här just nu. När jag någon gång tänker sorgliga tankar så handlar det om saker som pappa inte kommer att få vara med om. Som när jag gifter mig, eller får barn…

Michaela konstaterar att hon, i och med det hon gått igenom, har lärt sig att ta en dag i taget.

– Jag vet inte om jag kommer att vilja dansa till ”Små grodorna” med mina barn. Jag tror inte det…  Men man vet aldrig. Kanske kommer det att kännas okej.

Med ett snett leende lägger hon till:

– Annars får jag väl stanna hemma och laga mat. Är det något jag har lärt mig så är det att ta dag för dag och år för år. Vi får se hur det känns då.

Publicerad i Allas 2017