Hemmets Journal

Lyssnarnas sommarpratare Tommy Ivarsson: "Min pojke fick somna in under sin stjärnhimmel"

 

I tre år stod han på transplantationslistan. Men Tommy Ivarssons son Jonathan fick aldrig de nya lungorna man hoppades på. Det enda Tommy kunde göra – innan han sa att det var okej att släppa taget – var att lova Jonathan att föra hans budskap vidare.

 

Text Lina Norman, Bild Anna Edlund

 

Han önskade sig en stjärnhimmel – och det fick han. När femtonårige Jonathan Ivarsson i november 2015 dog på sjukhuset med pappa Tommy, mamma Gunilla och storebror Christian vid sin sida gjorde han det i ett rum fyllt av blommor och mängder av ljusslingor, med små, små lampor, från golv till tak – som stjärnor.

– Vi tillbringade åtta timmar tillsammans där, minns Tommy. Vi fick åtta timmar av skratt och gråt. När slutet väl kom var vi alla redo. Och döden blev på ett sätt en befrielse. Man ska inte behöva lida så som Jonathan gjort.

Det är fredagseftermiddag på Landvetter flygplats. Tommy Ivarsson har just kommit hem efter en hektisk vecka i Stockholm. Några dagar innan vi ses har det avslöjats att Tommy röstats fram som lyssnarnas sommarvärd i ”Sommar i P1”.

– Jag tror att det är Jonathan som har sett till att det blev så här, säger Tommy och ler svagt. Han vill att jag ska hjälpa andra.

Tommy gör en kort paus innan han lägger till:

– Jag vill i alla fall tro att det är så.

Tommys son Jonathan var sex år när han diagnostiserades med lungfibros. Samtidigt fick familjen beskedet att Jonathan, längre fram, skulle tvingas genomgå en lungtransplantation.

– Det är väldigt speciellt, att få reda på att någon gång i framtiden så kommer ditt barn att behöva byta vitala organ och att det innebär en stor risk, säger Tommy dröjande. Jag är ett kontrollfreak. Ser jag ett hot så vill jag förbereda mig på det. Med tiden började jag vänja mig vid tanken på att saker och ting skulle kunna gå fel medan Jonathans mamma Gunilla hade inställningen att allt skulle gå bra.

Jonathan var sjuk i nio år och i behov av syrgas dygnet runt. Tolv år gammal hade han blivit så dålig att han sattes upp på transplantationslistan. Inom familjen hanterade man situationen på skilda sätt men blev bra på att ha roligt tillsammans. Trots de tuffa åren försökte man hela tiden finna glädjen och sätta guldkant på tillvaron.

– Vi hade olika roller jag och Gunilla, den ena inte bättre än den andra, säger Tommy. Gunilla såg till så att det praktiska i vardagen fungerade, med läkarbesök och sådant, och jag var guldkantsminister. Gunilla stod för tryggheten och jag för det lite mer spralliga.

Tommy tar en tugga av sin räksmörgås innan han fortsätter:

– Under de här nio åren var jag väldigt gränslös. Jag visste att det skulle kunna gå åt helvete och min drivkraft låg i att bygga en bank av så roliga minnen som möjligt.

Han gör en kort paus och konstaterar därefter:

– Det bottnade i att jag och Jonathan hade en väldigt tight relation. Vi var väldigt fysiska och när jag kom hem från jobbet och satt med Jonathan så var vi alltid tvungna att hålla i varandra på något sätt. Det var nästan magiskt… Men på kvällen när vi låg i hans säng och jag kramade om honom så tänkte jag varje gång ”Shit, är det här sista gången?”. Varje dag tänkte jag ”Tänk om det är över imorgon?”. Det tog mycket energi, men det blev också en drivkraft. Att fånga glädjen blev viktigt. Om Jonathan ville göra något – åka på spa till exempel, han

älskade det – så gjorde vi det även om det var ett projekt att komma iväg med syrgastanken.

Tommy ler återigen när han berättar om hur han även brukade fixa iordning sjukhusrummet de gånger Jonathan låg inlagd.

– Jag tog dit filtar, kuddar och gjorde det mysigt – för att vi skulle känna oss som hemma.

Något annat som betydde mycket var den stiftelse, Jontefonden, som familjen startade. Syftet var – och är fortfarande – att skapa guldkant i vardagen för barn och ungdomar som väntar på eller har genomfört en transplantation, samt för deras syskon.

– Jontefonden innebar så mycket glädje, för hela familjen, under de här åren, säger Tommy. Det blev ett familjeprojekt som gav oss energi och motivation. Och fonden var oerhört viktig för Jonathan. Vi lovade honom, under de där sista timmarna, att när det var över skulle vi fortsätta arbetet.

Tommy lägger besticken åt sidan och berättar att drygt ett dygn innan Jonathan inte orkade mer kom läkarna med beskedet att man skulle ta bort Jonathan från transplantationslistan.

– Vår mardröm besannades då. I den stunden visste vi att Jonathan skulle dö. Det var oerhört tufft. Och all personal som lärt känna oss, funnits med under resan och varit så fantastisk – alla grät. Det var fruktansvärt jobbigt. Det är lätt att säga att sorgen drabbar föräldrar och syskon, men ringarna på vattnet blev så stora. Sorgen var inte bara vår.

En halvtimme efter att Jonathan tagit sitt sista andetag bestämde sig familjen för att berätta vad som hade hänt. De skrev ett inlägg på Facebook, och reaktionerna lät inte vänta på sig.

– Vi fick en enorm uppbackning. Det var fantastiskt fint. Meddelanden på Facebook, sms… det betydde mycket för oss. En liten bit kärlek – vilket var precis vad vi behövde då. Det är så fint att den medmänskligheten finns i den här världen som snurrar så fort. Jonathan berörde och gjorde skillnad. Men många hade svårt för att ta in att kampen som varit så hård och pågått i så många år var över.

Tommys ögon blänker till när han sedan säger:

– Jag är övertygad om att Jonathan höll sig kvar på jorden så pass länge som han gjorde för att vara lojal mot oss, han visste att vi skulle bli så ledsna och han hade stort hopp att det skulle komma nya lungor. Det var fantastiskt av vi fick chansen att ta avsked. Och storebror Christian fick möjlighet att berätta för Jonathan vad han betytt för honom. Christian sa också till Jonathan att han skulle ta hand om mamma och pappa och Buster – Jonathans hund. Det var vackert, men tufft som pappa att lyssna på.

Vid Jonathans begravning närvarade närmare 500 personer.

– Där var så mycket kärlek. Jag tror att det är viktigt att samlas i sorgen och tillåta varandra att sörja, oavsett hur lite eller mycket man känner varandra. Vi kramade om alla som kom, det var härligt.

Tommy konstaterar med ett leende att Jonathan, vid sin begravning, fick vara kung för en dag.

– Jonathans gäng bar ut honom ur kyrkan – till ljudet av kören och orkestern som spelade Jon Henrik Fjällgrens ”Jag är fri”. Jonatan älskade den låten och jag hade sagt innan ”När vi kommer till slutet, spara inte på krutet”. Det var magiskt. Nästan lite trolskt. Och så mycket Jonathan.

 

Publicerad i Hemmets Journal 2017

 

Lina Norman © 2017