|
”Min son är spårlöst försvunnen sedan två år”
Situationen är fasansfull. För två år sedan försvann Kajs son. Sedan dess har han ägnat nästan alla vaken tid åt att försöka spåra Jacob, som var 20 år när han lämnade hemmet i familjens bil.
Av Lina Norman
Foto Anna Edlund www.annaedlund.com
Publicerad i Året runt nr 16 – 2010
Varje morgon börjar Kaj Thorén dagen med att slå upp Göteborgsposten. Han skummar igenom artiklarna. Står det något om en hittade kropp? Om svaret är ja ringer han genast polisen. Sedan drygt två år tillbaka är sonen Jacob spårlöst försvunnen.
Den första tiden efter försvinnandet var Kaj ute och letade efter Jacob i princip varje vaken stund. Han följde upp allt som gick att följa upp. Kväll efter kväll satte han sig vid datorn och skrev sin dagliga rapport till polisen om vad han hade gjort och vilka tips han hade fått in.
– Men nu är det ganska sällan det kommer några nya tips, säger Kaj. Tiden går. Det händer inte så mycket.
Och Kaj har gett upp försöken att visa runt Jacobs bild.
– Jag har insett att det är jättesvårt att känna igen någon om man bara sett ett kort. Jacob själv eller någon han är med måste se en tidningsartikel eller gruppen vi startat på Facebook.
Jacob, som då var 20 år, försvann den 16 mars 2008. Vid halvfemtiden på morgonen, efter en utekväll med vänner, tog han av okänd anledning familjens bil och körde iväg från hemmet i Göteborg. Sedan dess har ingen sett honom. Varken mobiltelefon eller bankkort har använts och hans rum står orört.
– Det skulle kännas konstigt att plocka ur rummet, säger Kaj. Vi har så gott om plats ändå, lägger han till och man kan skymta ett leende trots det allvarliga.
Sista dagen med Jacob. Kaj berättar att de hade varit på bio, bara de två, och tagit en öl.
– Vi snackade om vad han skulle göra under våren och om planerna på att plugga vidare till något inom restaurang. Vi pratade om lillasyster Annas student som han såg fram emot och han frågade om han kunde låna båten till sommaren. Jag misstänkte aldrig att det var något han satt och funderade på.
I första klass blev Jacob mobbad men föräldrarna såg att det var något som inte stämde och de satte sig ner tillsammans för att prata.
– Jacob berättade hur det var och vi klarade ut det. Han har alltid varit väldigt öppen och efteråt har det inte funnits några sådana problem. Man är ju annars rädd för det när man adopterar.
Både Jacob och hans syster Anna är adopterade från Brasilien men att sonen skulle ha åkt dit tror inte Kaj.
– Vi var där 2004 men Jacob var inte jätteintresserad. Det var inte tal om ”vem är min mamma?” eller liknande. Och barnhemmet han bodde på finns inte kvar. Dessutom är det svårt att ta sig utanför Europa när man inte har något pass med sig.
Tre dagar efter försvinnandet hittades familjens Volvo översnöad i Stenungsund, en bit från Göteborg i närheten av Tjörnbroarna.
– Det var obehagligt på sitt sätt, så nära broarna. Det kan man inte komma ifrån.
Men att Jacob skulle ha hoppat är inget som Kaj har som ett alternativ.
– Det känns konstigt att tänka sig den varianten. Det går inte. Han gav inte några signaler som tydde på att han inte tyckte om livet. Och polisen har letat med vattenhundar och dykare utan att hitta något.
Det finns stunder då Kaj varit missnöjd med polisens arbete. Han fick säga till om att de borde prata ordentligt med Jacobs vänner, inte bara per telefon. Han ringde banken för att se till att övervakningskameran vid bankomaten där Jacob tagit ut pengar under kvällen skulle sparas. En vän fixade listor över alla som jobbat morgonskiftet vid fabrikerna i området och därmed varit ute på vägarna samtidigt som Jacob. Kaj säger att han haft mycket stöd av sina vänner och han tycker att polisen i en sådan här situation borde ha en checklista att ge till anhöriga som vill hjälpa till.
– Den som är drabbad ska inte behöva sitta och funder ut vad som kan göras.
Det sägs att tiden läker alla sår.
– Men inte sådana här sår, säger Kaj. Fast det har lugnat ner sig något. Och jag har slutat fundera på varför. Varför handskfacket i bilen var låst? Varför lampan var på? Jag har insett att det inte är någon idé att försöka begripa. En vän sa ”du kommer ändå aldrig att förstå hur mycket du än funderar”. Och på något sätt var det förlösande att höra.
I början grät Kaj och hustrun Ingrid mycket medan dottern Anna inte visade omgivningen hur hon kände.
– Anna var en tuffing utåt. Nu är vi mer på samma våglängd. En läkare sa att man tar olika roller inom familjen. En kan vara gråtare, en annan passiv medan en tredje är aktiv. Sedan går rollerna runt. Jag tror det ligger någonting i det. Om Ingrid och jag var de som grät i början fanns det kanske inget utrymme för Anna. När det lugnade ner sig för oss kunde hon gråta.
Det går inte en dag utan att Kaj tänker på Jacob. Vissa undrar om det inte skulle kännas bättre att veta vad som hänt, vad det än är, än att gå och undra.
– Men jag kan inte tänka så, att det skulle kännas bra att få reda på att han inte finns längre. Om någon kommer hit och säger att det är så, då är det en annan sak. Men att bara gå och vänta på det… Så länge vi inte vet något annat så lever han.
Familjen har försökt gå i terapi men terapeuten sa själv att hon inte visste vad som skulle bearbetas, de visste ju inte om Jacob levde eller var död.
– Men jag tror att jag har haft mycket nytta av att jag har varit ute så mycket och frågat och visat Jacobs bild, även om det var fruktansvärt i början, säger Kaj.
Hustrun Ingrid, som vi hälsat på i förbifarten, orkar inte prata om Jacob med utomstående så som Kaj gör. Men med varandra pratar de om Jacob varje dag.
– Men det blir tyvärr oftast så att de glada minnena störs av att man kommer in på fel spår. Vi kanske pratar om hur det var när vi reste till Brasilien men sedan kommer vi in på att Jacob inte finns här längre. Det är svårt att bara se de ljusa stunderna.
Den där marsmorgonen 2008 när Kaj gav sig ut för att leta efter Jacob hade han aldrig kunnat tänka sig att sonen fortfarande skulle vara försvunnen två år senare.
– Det fanns inte i bilden, säger han och tittar ut genom fönstret.
Jag frågar hur han skulle reagera om Jacob, mot all förmodan, klev in genom dörren imorgon. Om det ens går att föreställa sig? Efter stunds tystnad svarar Kaj att det skulle vara början till ett helt nytt liv.
– Det vore nog inte någon idé att försöka ta reda på vad som hänt, vad som gjorde att han försvann. Det viktigaste är att han ska veta att han är välkommen. Han får komma när han vill.
| 
