Min sambo mördades inför mina ögon”

 

Tänk dig att en okänd man mördar din älskade. Tänk dig sedan att den okände mannen försvinner och som i en mardröm blir du själv anklagad för mordet. För fyra år sedan var det verkligheten för Tommie Karim, 24.

 

Av Lina Norman

Foto Erik Andersson www.eafrilans.se

 

Publicerad i Amelia nr 18 – 2009

 

Flickvännen Anna skrek och hunden skällde. Tommie som vaknat av oljudet slet upp dörren till köket och var beredd på att få se hunden bita Anna. Men i stället stod där en man med en blodig kniv i handen.

– Han tittade på mig men hans ögon var alldeles tomma. Det var som om han såg rakt igenom mig och det enda jag kunde få in i huvudet var ”spring”.

 

Några sekunder, som kändes som flera minuter, stod Tommie där, öga mot öga med sin flickväns mördare. Det var den 30 mars 2005. Efter den dagen skulle Tommie aldrig mer titta på Efterlyst och tänka ”det händer inte mig”, så som han tidigare gjort. Klockan var runt nio på morgonen då han blev väckt och än idag är det något av det värsta han vet. Att vakna vid nio.

– Det får mig att tänka på det som hände, säger Tommie och darrar lite på handen när han häller upp ett glas iste. Det är likadant om jag känner en lukt som påminner om den dagen, eller om vädret är detsamma. Fint men svinkallt.

 

Tommie rusade förbi den okände mannen som höll kniven i ena handen och hunden i den andra, ner till sin pappa som bodde i samma trapp. Där fanns även sonen Mario som för första gången sovit borta.

– Jag har tänkt mycket på det efteråt, säger Tommie. Vilken tur det var att han inte var hemma.

Polisen kom och Tommie sprang ut i bara underkläder för att visa dem vägen. Det enda han minns efter det är att han satt och skakade och inte kunde följa med in i lägenheten. Sedan tog de honom till polisstationen.

 

Tommie berättade om mannen i rödrutig skjorta med kniv i handen. Mannen som han sett lugnt och stilla promenera iväg till busshållplatsen strax innan polisen kom. Men ingen trodde på det Tommie berättade.

– Poliserna var trevliga till en början men helt plötsligt avslutade de med ”Anna är död och du har dödat henne”. Jag ryggade bak mot väggen och var alldeles chockad.

 

Tommie sattes i häkte och tänkte att ”det kanske går till så här, de släpper väl ut mig imorgon”. Men så blev det inte. Dagar blev till veckor och Tommie som fortfarande var i chock kunde bara sova, gråta och dricka.

– Till slut började jag tänka att jag aldrig skulle komma ut, de var helt övertygade om att jag hade gjort det. Det jag oroade mig mest över var att Mario skulle växa upp och tro att jag hade dödat hans mamma.

Han drömde om Anna hela tiden och i drömmen ville hon berätta vem mannen med kniven var. Men varje gång hon skulle göra det blev han väckt.

 

När det hade gått ett par veckor började förhören bli allt tuffare och Tommie tvingades titta på bilder av Annas sargade kropp. Bilder som han än idag kan se framför sig.

– De körde med en snäll och en elak polis. Den ene var förstående medan den andre skrek ”erkänn”.

Med tiden började Tommie själv tvivla på att han var oskyldig. Kunde han ha gjort det utan att minnas?

– När man hör samma sak dag ut och dag in, ”du har gjort det, du tog kniven och dödade henne” så vet man till slut inte vad man ska tro. Jag frågade min advokat om det var möjligt att man kunde göra något sådant och sedan glömma bort det, och jag var nojig över DNA-testet.

 

Ett tag inbillade han sig också att det var en kompis som skickat den okände mannen att döda Anna, eller att någon i familjen gjort det.

– Men jag kunde inte förstå vem som skulle vilja göra en sådan sak. Anna var alltid snäll och aldrig dum eller otrevlig mot andra.

Tommie och Anna hade varit tillsammans i två år och han berättar att hon förändrade honom och gjorde honom till en bättre människa.

– Tidigare hamnade jag ofta i bråk och slagsmål, men när jag träffade Anna blev jag lugn, förklarar han tyst. 

 

Men det var inte bara polisen som trodde att Tommie dödat sin flickvän. Även Annas mamma tvivlade på hans berättelse och skickade hatbrev till häktet där hon förbjöd honom att komma till begravningen.

– Det gjorde mig jättebesviken. Jag trodde verkligen att hon kände mig bättre och jag var ledsen över att hon trodde att jag skulle kunna göra en sådan sak. Jag ville gå på begravningen men eftersom jag inte kände mig välkommen bad jag mamma skicka blommor i stället.

Senare, när Tommie blivit släppt, gick han varje vecka till kyrkogården och letade efter Annas grav.

 

Under tiden i häktet fick Tommie bara prata med vakten som han lånade tändare av för att röka och advokaten som kom en gång om dagen.

– Hon var ett stort stöd och tröstade mig när jag var ledsen. Ibland kändes det som att jag inte hade någonting kvar att leva för. Anna fanns inte längre och Mario hade placerats i jourhem. Jag skrev i min dagbok att jag ville dö.

 

Men så en dag efter cirka två månader släpptes Tommie plötsligt ur häktet. Men även om det inte fanns några bevis mot honom så var han fortfarande en mördare i folks ögon. På stan viskades och pekades det. Och vänner försvann.

– Jag var jätterädd att den som verkligen dödat Anna aldrig skulle åka fast och att jag för alltid skulle bli sedd som mördaren som kom undan.

 

Han var också rädd för att gå ut ensam. Rädd för den okände mannen i rödrutig skjorta.

 – När jag var ute vände jag mig hela tiden om, jag var säker på att han skulle komma upp bakom mig med en kniv. Jag visste ju hur galen han var. Det jobbiga var att jag hade glömt hur han såg ut, jag mindes bara de där ögonen.

 

Att alltid vara rädd tar på krafterna och Tommie spenderade dagarna framför TV-spelet för att slippa tänka. Den egna lägenheten stod tom eftersom han inte vågade bo i den så länge mördaren fanns där ute. I stället bodde han hos sin mamma.

– Det var en konstig rädsla. Jag vågade inte vara ensam hemma men om min lillasyster på sex år var där så kändes det okej. En gång när en kompis sovit över satt jag på toaletten då jag tyckte att jag hörde ett konstigt ljud. Jag var säker på att någon var i lägenheten och dödade kompisen så jag satt kvar inne i badrummet fyra timmar tills mamma kom hem.

 

Eftersom Tommie fortfarande var misstänkt fick han, trots att han var släppt ur häktet, inte tillbaka Mario. De träffades ett par gånger i veckan, men alltid under bevakning.

– Det var jobbigt. Vi hade ju inte setts på så länge och han visste inte vem jag var. I stället hade han fäst sig vid jourfamiljen.

 

Men när så den riktige mördaren till slut greps drygt sju månader efter den hemska morgonen då livet för alltid förändrades kunde Tommie och Mario äntligen bli en familj igen.

– I början grinade han varje gång jag tog upp honom, men så fort vi fick lite mer tid ensamma gick det bättre, säger Tommie.

Det visade sig att mördaren, som erkänt att han druckit Annas blod, tidigare bott i samma fosterhem som henne, och Tommie misstänker att han sett Marios nyföddannons.

– Han sa efteråt att han egentligen ville ha barnblod, så om Mario varit hemma hade han nog inte funnits idag...

 

Redan när Tommie kom ut ur häktet tyckte hans mamma att han var förändrad och såg saker och ting på ett annorlunda sätt. Han känner själv att det som hänt har gjort att han mognat och ändrats som person.

 – Jag har börjat bry mig mer om andra. Och jag är väldigt överbeskyddande. Om det ringer på dörren vill jag inte att Mario öppnar innan jag först sett vem det är. Faran finns där ute. Har det hänt en gång så kan det hända igen.

 

Han drabbades av panikångest redan under tiden i häktet men nu har Tommie lärt sig hur han ska hantera det.

– Första gången jag fick en riktig panikattack var jag säker på att mitt hjärta höll på att stanna och pappa fick köra mig till akuten. Nu vet jag att det enda som behövs är att vänta tio minuter så går det över.

Han kan må bra ett helt år, men sedan kan det komma tre-fyra jobbiga dagar.

– Bara jag har något att göra så brukar det inte vara någon fara. Men jag kan inte sitta still, då börjar jag tänka.

 

Långt efter mordet hade Tommie också skuldkänslor för att han svikit Anna och bara sprungit.

– Jag kände att om jag hade stannat och gjort något så hade hon kanske överlevt. Men när jag öppnade dörren och det första jag såg var en blodig kniv så kunde jag inte tänka på annat än att springa. Efteråt har jag fått veta att det ändå hade varit för sent, det gick så snabbt.

 

När det blev dags för rättegång ville Tommie vara med även fast hans advokat avrådde honom.

– Mördaren hade via sin advokat sagt att han skulle döda mig om jag kom till rättegången. Men jag ville gå dit. Jag var tvungen att se honom i ögonen en gång, se vem han egentligen var. Vi fick ögonkontakt precis när han kom in, sedan satt han bara och tittade ner i bordet.

 

Tommie är fortfarande rädd. Rädd för vad som skulle kunna hända om Annas mördare släpps ut. Men han är mer orolig för Marios skull än sin egen.

– Fast Annas mamma är väldigt noga och ringer hela tiden och kollar så att han inte fått permission.

 

I Marios rum hänger en stor bild av honom och mamma Anna.

– Jag hade den i mitt sovrum förut, berättar Tommie. Men då mådde jag så dåligt så mamma sa åt mig att hänga den inne hos Mario i stället.

Mario vet att hans mamma är en ängel men Tommie tänker att han ska vänta med att berätta mer om mamma tills Mario blir större och själv börjar undra.

 

Och frågar man Mario så har han tre mammor. Änglamamman Anna, mamman från jourfamiljen, och så Tommies mamma.

– Han kallar min mamma för mamma ibland, men så kommer han på sig själv och ändrar till farmor. Och jourfamiljen träffar han fortfarande. Han bodde ju där i nästan ett halvår och det vore synd om han skulle mista dem också.

 

Mario sparkar den gulblå bollen över gräsmattan och vill att pappa ska springa efter den. Tillsammans tar de dagen lite som den kommer och även om det gör ont att tänka på Anna har Tommie sakta men säkert bearbetat det som hänt.

– I början kunde jag inte tänka på henne alls utan att bryta ihop, men nu går det lättare.

Med sin mamma brukar han prata om Anna. Om gamla minnen och saker de gjort tillsammans.

– Jag förlorade något den där morgonen, men jag förlorade inte allt. Det kunde ha varit värre, jag kunde ha förlorat hela min familj. Utan Mario hade jag nog inte stått på benen idag, säger Tommie.

 

 

YournameCom © 2007 • Privacy Policy • Terms of Use