När han fick beskedet att han med all säkerhet skulle sitta i rullstol resten av livet ryckte Niclas bara på axlarna. Han brydde sig inte. Livet sög.
– Josefine var borta och jag kände att det inte kunde bli så mycket värre, förklarar Niclas. Jag hade ingen livsgnista kvar alls, men som tur var en familj som fanns där och stöttade mig. Ensam hade jag inte klarat det.
Vi sitter i 44-årige Niclas lägenhet på Söder i Stockholm. Här och där hänger foton på familjen. I sovrummet finns en inramad bild av Niclas tillsammans med syskonen Jesper och Mia som han har syskonkväll med varje måndag, vi skrattar lite åt 80-talskläderna.

Det var i maj 1988 som Niclas liv på en sekund gick från ljust till nattsvart mörker. Han var en lovande hockeyspelare hemma på Gotland, hade en månad kvar till studenten och var förälskad i 17-åriga Josefine. Men plötsligt, utan förvarning, avled Josefine.
– Hon dog i mina armar, berättar Niclas. Vi skulle lägga oss när hennes hjärta plötsligt slutade slå. Vi var fruktansvärt lyckliga tillsammans och efter hennes död mådde jag jäkligt dåligt. Jag var chockad och extremt deprimerad. Vad hände med livet? Det var ju inte så här det skulle bli…

Tankarna på att avsluta sitt eget liv fanns där. Han sov dåligt och var helt utmattad. En morgon på väg till sommarjobbet somnade Niclas vid ratten.
– Jag körde rätt in i en telefonstolpe och fortsatte sedan in i ett träd innan jag flög ur bilen. När jag landade gick ryggen av och centrala nervsystemet skadades.

Niclas har bara vaga minnen från olyckan.
– Jag var vid medvetande till och från, berättar han och lutar sig tillbaka i soffan. Jag förstod inte vad som hade hänt och försökte ta mig upp, men smärtan i kroppen gjorde att jag svimmade av.
Eftersom det var tidig morgon blev Niclas liggande i timmar innan ett par vägarbetare till slut hittade honom.
– Jag hade tur som överlevde, fortsätter han. Jag bröt även halva bröstkorgen och det var bara tur att inte revbenen stack hål på en massa inre organ.

Från sjukhuset i Visby transporterades Niclas sedan i helikopter till Karolinska Sjukhuset i Solna. Han hade fruktansvärda smärtor och beskriver den första månaden, av de sex som han spenderade på sjukhuset, som enormt jobbig.
– Men inget ont som inte har något gott med sig, konstaterar Niclas. Olyckan gjorde att jag inte tänkte på Josefine 24 timmar om dygnet. Det blev så mycket annat att fokusera på och jag fick distans till hennes död, även om sorgen så klart fanns kvar.
Och från att inte ha haft någon livsgnista alls såddes ett litet frö. En dag låg Niclas i sjukhussängen och tänkte ”Nu bestämmer du dig. Antingen tar du livet av dig och skiter i det här, eller så lever du ett så bra liv som du kan, även om det inte blir med Josefine och även om du sitter i rullstol”.
– Vi har bara ett liv, vad vi vet, säger Niclas. Och jag tänkte att jag nog skulle prova om det inte gick att fixa till ett bra liv trots allt. Jag är glad att jag vågade ta chansen. Jag mår jävligt bra idag, jag njuter av livet och har fått uppleva enormt mycket. Livsgnistan är svår att släcka när det kommer till sin spets.

När Niclas väl hade bestämt sig för att ge livet en ny chans gick det relativt snabbt för honom att komma till insikten att det nog skulle gå bra, trots allt.

– Ett år efter olyckan flyttade jag hemifrån och skötte allt själv, berättar han. Då kände jag att det kanske inte var så farligt ändå, att sitta i rullstol. I början hade jag fokuserat på allt som jag inte längre kunde göra; spela hockey, springa på stranden, klättra i berg. Men 90 procent av vad jag gjorde tidigare kan jag fortfarande göra. Det gäller att fokusera på det. Och många har sagt att de blivit inspirerade av mig, det känns roligt.
Men han säger att det var knäckande att inse att han inte längre kunde spela hockey, och han tänkte ”Ska livet bli roligt igen måste jag hitta en annan idrott”.
– Jag provade allt; innebandy, bågskytte, pingis, friidrott, men inget var roligt. Jag hade nästan gett upp när jag testade tennis och kände ”Det här är nog min grej”.

Hade han då rätt i det? Ja, det hade han. Det visade sig faktiskt att inte bara tennis, utan också basket, var Niclas grej. 2000 sa han upp sig från jobbet som rehabiliteringsinstruktör för att satsa helt på tennisen, då hade han redan sin plats i landslaget. 2005 började han sedan med basket, och två år senare var han med i även det landslaget. På bokhyllan bakom Niclas trängs medaljerna och han delar leende med sig av fina minnen från bland annat Paralympics i Aten och Peking.
– Men nu ser jag fram emot nästa fas i mitt liv, efter elitsatsningen, fortsätter Niclas som i början av förra året bestämde sig för att lägga basketen åt sidan och ge tennisen ett sista år.
– Fram tills för några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle tröttna på det livet, lägger han till. Men för ett år sedan kände jag att det nog började sjunga på sista versen. Och jag kände mig nyfiken på att få vara hemma i Sverige lite mer och ge mig själv chansen att kanske hitta kärleken. Det har jag försakat lite under åren på tennistouren.