När Jorid hörde de första skotten förstod hon, på något sätt, med detsamma att det inte var ett skämt. Hon gömde sig under en säng och höll armarna över huvudet samtidigt som hon tänkte att det måste vara bättre att bli skjuten i armen än i huvudet.

– Det var fruktansvärt. Jag hade ingen kontroll över mitt eget liv. Hade han kommit in i byggnaden hade det blivit en massaker, han hade tagit livet av alla. Jag tänkte: ”Antingen dör vi eller så dör vi inte, men det är inte vårt val, det är hans”.

För Jorid var Utöya ett paradis och de där julidagarna 2011 var inte de första hon spenderade på ön. Hon var 15 år då hon reste till Utöya den allra första gången.

– Så fort jag ser Utöya från land blir jag glad, berättar hon. Det har varit en väldigt viktig plats för mig. Jag var inte så social när jag var yngre, men på Utöya blev jag det.

Men just förra året ville Jorid inte åka. Hon tyckte inte att hon hade tid men hon var tvungen eftersom hon skulle arbeta. Hon var valkampanjssekreterare och på Utöya skulle hon bland annat arbeta som delegationsledare för alla från Oslo.
– Jag var en av de första som fick höra om bomben i Oslo, berättar hon. Jag gick och pratade i telefon med min pojkvän när han plötsligt sa åt mig att vara tyst. Sedan sa han: ”Herregud, en bomb i Oslo”.

Jorid sprang till cafébyggnaden för att tala om för sin chef att de måste samla alla och att de var tvungna att ta reda på vad som hade hänt i Oslo. Samtidigt hörde de i högtalarna att det skulle hållas ett krismöte.
– Egentligen visste ingen säkert vad som hade hänt. Vi fick dock veta att det var farligt att åka till Oslo men att Utöya var en trygg plats att vara på. Jag kände att jag var tvungen att vara vuxen och ansvarig men jag började ändå gråta, minns Jorid.
Så hon gick ut för att samla sig. Då, ensam på en liten stig i skogen, hörde hon de första skotten.

Jorid stannade till för att lyssna om hon kunde höra någon som skrek, men när allt var tyst fortsatte hon promenera genom skogen bort mot sovsalen. Men när hon tog fram mobiltelefonen för att ringa sin pojkvän hörde hon skott igen.
– Jag sa till honom: ”Det är någon på Utöya som skjuter!”, minns Jorid. Men han trodde att jag inbillade mig, att jag var i chock.
Men ljudet av skott var inte inbillning. I samma stund som Jorid nådde fram till sovsalen kom en mängd människor springande.
– De skrek att vi måste låsa dörren, vara tysta och sätta madrasser för fönstren. Jag slängde på luren och började täcka för fönstren. Sedan gömde jag mig under en säng.

Sammanlagt var de 47 stycken som gömde sig i byggnaden och alla låg tysta och spända och väntade på vad som skulle ske. Så small det första skottet av mot dörren och alla började skrika.
– Folk kom springande in i sovrummet, minns Jorid. Men sedan blev allt tyst och vi hörde skott längre bort.
Men även om ljudet av skott avlägsnade sig så upphörde det aldrig helt.
– Vi låg där och hörde hur han sköt och sköt. Men plötsligt hörde vi i stället ljudet av sirener. Vi trodde han hade dragit från ön... Men så började skjutandet igen.

Under de sammanlagt cirka två timmar som Jorid och de andra gömde sig i sovsalen sa de inte ett ord till varandra.
– Vårt enda hopp var att han inte visste att vi var där. Så vi var helt tysta, men några började hyperventilera när det blev dåligt med syre i rummet...
Samtidigt for alla möjliga tankar runt i hennes huvud.
– Jag var arg på chefen för att jag trodde att jag skulle bli tvungen att stanna kvar på ön sedan och räkna döda. Jag tänkte på sista gången jag träffade Lasse, min pojkvän. Och jag tänkte på mamma och pappa. Så tänkte jag på min begravning, att ingen visste vilka låtar jag ville att de skulle spela.
Jorid sitter tyst en stund innan hon förklarar att tankarna snabbt gick fram och tillbaka.
– Jag tänkte att om jag blir skjuten så kanske jag i alla fall överlever en liten stund. Då kan jag skriva ner det här. Men hur ska jag göra det? Med mitt blod? Jag tänkte att det måste vara svårt, som att skriva med bläck. Men jag hade ingen lust att dö. Jag var inte redo för det...

Men slutligen, kring halv åtta på kvällen, bröt sig polisen in i sovsalen.
– Många hade kommit fram ur skåpen och från under sängarna och satt på golvet mitt i rummet, berättar Jorid. Men när polisen krossade fönstret utbröt ett kaos som inte går att beskriva. Folk kastade sig på marken och jag gömde mig igen. Vi hade trott att det var två gärningsmän och vi visste att i alla fall den ene var utklädd till polis. Jag tänkte: ”Nu kommer den andre” när jag såg en man i polisdräkt och med ett enormt vapen.
Polismannen uppmanade alla att komma ut men Jorid vågade inte. Men så hörde hon människor utanför som jublade.
– Då vågade jag mig också fram. Det kändes tryggt att polisen var där. Men så fick vi veta att det kanske fanns en bomb på ön, och då hjälpte ju inte det.
Först kring klockan tio fick Jorid och de sista överlevande lämna Utöya.
– Det var förfärligt att behöva vänta där. Det låg döda och skadade på marken, det var som en krigszon. Och jag minns fortfarande deras ansikten. När jag ser deras bilder i tidningar minns jag hur de såg ut döda...

När Jorid sedan satt på båten på väg från Utöya tänkte hon: ”Jag kommer aldrig i mitt liv att resa tillbaka till Utöya”. Och synen som mötte henne i land var fruktansvärd.
– Vi hade fått höra att det var tre människor som hade dött, och vi trodde att vi hade sett dem på Utöya. Men på landsidan låg det massor av lik.
På uppsamlingshotellet blev Jorid sedan hämtade av sin pojkvän och hans pappa. Hon ringde sin mamma i Midt-Norge men sedan orkade hon inte ringa fler människor utan skrev i stället på Facebook att hon levde.
– Dagen efter, när jag förstod vad vi varit utsatta för, var jag som i ett zombietillstånd, minns Jorid. Jag kunde inte äta, inte prata med folk och när någon tilltalade mig såg jag rätt igenom dem. Och jag var rädd. Jag var säker på att de hade varit flera, att det fanns någon mer som hade lyckats ta sig från ön.

Hon reste till sin hemstad i Midt-Norge men det var en liten stad, och av tre personer från staden som varit på Utöya var Jorid den enda som kommit helskinnad tillbaka.
– Alla stirrade men ingen vågade prata med mig, berättar hon. Jag reste tillbaka till Oslo efter en vecka och började arbeta igen. Jag gjorde det jag kunde för att hedra de som dött och hjälpa de som överlevt.
Jorid jobbade på till mitten av september, tills valet var över. Men sedan blev det tomt.
– Jag låg i sängen nästan en vecka. Och att bara ligga där och tänka är farligt.
Men när hon i oktober orkade börja studera igen blev det lite bättre.
– Och sedan kom 2012. Då gick det ännu bättre. Det blev så mycket lättare att leva och jag kände att det var okej att le. Innan hade jag fått dåligt samvete varje gång jag log.

Och även inledningen av rättegången hjälpte Jorid att gå vidare.
– Det kändes bra att se Breivik, förklarar hon. Han såg ut som en riktig fegis.
Hon sätter ner sin tekopp innan hon fortsätter:
– Jag såg honom på ön också. Han stod där med handfängsel och flinade. Jag tänkte: ”Det kan inte vara han, han är för glad för att ha gjort det här”. Men så såg jag en bild av honom på Internet när jag kom hem och blev så ledsen. Hur kan man klara att ta så många liv och sedan le efteråt?
Men i rättssalen var det annorlunda.
– Han flackade med blicken, pratade med ljus röst och kunde inte argumentera. Förut var jag rädd att det skulle finnas andra som såg upp till honom, men nu känner jag inte längre att jag behöver vara rädd.

Jorid säger att det som hänt har gjort att hon ser allt ur ett annat perspektiv.
– Jag minns det sista samtalet jag hade med Lasse innan jag fick höra om bomben. Jag var arg för att det skulle regna i Österrike när vi skulle åka dit på semester. Jag skulle bli tvungen att lämna mina högklackade skor hemma för att få plats med stövlar. Hur kunde jag bli arg över någonting sådant?
Och känslan av att hon aldrig mer ville återvända till Utöya gick snabbt över.
– Jag känner mig fortfarande glad varje gång jag ser Utöya. I augusti när jag reste tillbaka kändes det som om det låg en skugga över ön, men när jag sedan åkte tillbaka i mars var det en helt annan stämning.
Hon sitter tyst en stund...
– Det går absolut bra nu. Men det går inte en dag utan att jag tänker på Utöya. Skillnaden är att nu är det inte alltid negativt, förut grät jag bara... Och jag minns sista gången jag såg alla som dött. Jag minns deras leenden och det gör mig väldigt glad.