Maria Moraes, 20, kände sig aldrig som de andra barnen. Hon kände sig utanför - och framför allt kände hon sig arg. Hon slogs, skolkade, snattade, rymde och en dag när hon var tolv år stod hon där med kniv och luftpistol och krävde pengarna ur kassan. Men Unga KRIS blev räddningen för Maria och idag brinner hon för att hjälpa ungdomar som hamnat snett. 

Det kändes som om hon var kung över världen. Så beskriver Maria Moraes känslan efter det där första väpnade rånet hon och tre andra tjejer begick sommaren då Maria skulle fylla 13.

– Efter det fick jag blodad tand, säger hon. Det var en riktig adrenalinkick. Men det handlade aldrig om pengar. Jag hade däremot ett behov av att bli sedd och jag ville ha schyssta rubriker i tidningarna. Alla vill ju vara kändis idag, lägger hon till och tar en tugga av sin räksmörgås.

Vi träffas på ett café i Trädgårdsföreningen i Linköping, födelseorten Maria flyttat tillbaka till för att starta upp Unga KRIS som inte tidigare funnits i staden.

– Det är kul att få jobba med något där man ser att det händer saker, och det är coolt att se människor växa, säger Maria och man märker att det här är något hon verkligen brinner för.

Maria berättar att hon alltid har varit envis och viljestark. Hon var en ledare som syntes och testade gränser.

– Jag började tidigt ifrågasätta regler men jag fick aldrig några svar, förutom ”för att det är så” eller ”för att du är barn”.

Och i tioårsåldern kom ilskan.

– Det berodde nog delvis på att jag förlorade min mormor då, säger Maria. Jag fick inte rum att bearbeta sorgen och det är lätt att bli arg i stället för ledsen. Jag fick problem med ångest, hade svårt för att koncentrera mig i skolan och jag trivdes inte med kuratorn. 

Maria hade egentligen lätt för sig i skolan. Men när hon började i fyran var hon fortfarande arg och den nya läraren blev hennes ärkefiende.

– Jag bråkade mycket med henne, det var krig mellan oss. Jag upplevde det som att hon vände alla mot mig och på kvartsamtalen tog mamma mig aldrig i försvar. Det var då jag började känna att det var jag mot världen. Nu skulle jag få klara mig själv, det var ingen idé att lita på någon vuxen.

Maria skolkade mer och mer. Hon hade egen nyckel och hennes mamma kunde inget göra.

– Men man måste ju ha någon att umgås med när alla andra är i skolan, så jag började vara med äldre tjejer som också skolkade och kände ett utanförskap och en ilska mot samhället. Mina nya vänner blev jätteviktiga för mig. Vi hade en osunt nära relation.

Kvartsamtalen blev fler och fler och Marias mamma uppmuntrades att straffa Maria genom att dra in veckopengen och inte låta henne använda telefonen.

– Men det är helt fel sätt, säger Maria. Nu blev det så att jag till slut kände att mamma inte kunde ta ifrån mig något mer. Det är en farlig känsla och jag nådde den tidigt; ”Varför ska jag bry mig? Jag har ändå inget mer att förlora”.

När hon var 13 år var Maria ute i princip hur länge hon ville på kvällarna.

– Jag styrde och ställde och stack ut på nätterna. Och mamma fick aldrig den hjälp hon ville ha. Jag tycker att man ska jobba mer med tidiga familjeinsatser. Jag hade velat komma till en stödfamilj och mamma borde ha fått chansen att prata med någon. Men eftersom hon jobbade, inte var en missbrukarmamma och hade lyckats bra med mina bröder tyckte socialen att; ”Det här klarar du”.

Maria har svårt för att minnas exakt när hon begick sitt första brott.

 – Men när jag var 13 började jag känna att det var schysst att vara kriminell. Så hade jag inte tänkt innan även om jag stulit, bråkat och snattat.

Ett halvår efter det där första rånet var det dags igen, den här gången åkte tjejerna fast. När det kom fram att rånarligan var fyra högstadieflickor nappade tidningarna direkt.

– Det skrevs jättemycket när det kom fram att vi var tjejer, berättade Maria. Skolflickor dessutom. Hela stan visste att det handlade om mig och mina kompisar, och hela min familj blev drabbad. Jag slutade gå ut, det blev för mycket, och gänget splittrades.

En polis föreslog att Maria och hennes mamma skulle flytta till en ny stad, för att försöka starta om.

– Det kanske låter bra. Men det är dumt att göra, säger Maria. Det hjälpte inte att vi flyttade från Linköping till Norrköping. Där fick jag bara nya kompisar som jag begick nya brott med. Bråken med mamma blev mer påtagliga och jag rymde hela tiden. De enda gångerna jag kom hem var för att stjäla pengar.

I Norrköping blev dock kontakten med socialen bättre och en familjepedagog kopplades in. Maria fick komma till ett korttidsboende men där hamnade hon i slagsmål första gången hon kom dit, spottade på en ur personalen en annan gång och till slut var hon inte välkommen längre.

– Jag brände mina broar, säger Maria. Mamma blev sjukskriven och till slut gav hon upp; ”Varsågoda, ta henne”.

Socialen fick vårdnaden om Maria som då var knappt 14 år och hon blev körd till ett behandlingshem utanför Vänersborg.

Efter en månad på behandlingshemmet upptäcktes det dock att Maria blivit felplacerad, hon var för ung för att vara där, och hon fick flytta till ett annat ställe. Cirka fyra månader senare hölls LVU-förhandlingar.

– Jag tjatade för att själv få vara med. Men eftersom jag var för ung fick jag inte föra min egen talan. Jag har aldrig varit dum. Jag sa till exempel tidigt att jag ville till en fosterfamilj. Men de testade aldrig det med mig. I stället bestämdes det att jag skulle vara ett till två år på låst avdelning.

Låst eller inte, Maria rymde så fort hon fick chansen.

– Jag blev efterlyst på en gång, hade inte några pengar, ingen mobil och ingenstans att sova. Ganska snabbt tänkte jag; ”Skit samma, jag orkar inte, jag åker tillbaka”.

Efter det bet Maria ihop. Hon insåg att hon var tvungen att skärpa sig om hon skulle få tillbaka kontrollen över sitt liv.

– Jag skötte mig, började skolan igen och fick ett sommarjobb.

Hon kom även i kontakt med en psykolog.

– Hon var skitbra och vi började bearbeta det här med empati. En normal person skulle ha tyckt synd om personen i kassan, men jag hade ju vuxit upp med känslan av att ingen brydde sig och ingen förstod mig, och empati är något man måste lära sig känna.

Och redan efter ett år fick Maria flytta hem igen.

– Men den svåraste tiden var inte då jag var inlåst utan då jag kom hem. Jag skulle bo med mamma som hade flyttat tillbaka till Linköping, jag skulle börja i en ny skola och jag hade inte några vänner. Jag vinglade mycket i min egen moral och hade en pojkvän som fortfarande levde i missbruk och kriminalitet.

Men av en slump kom Maria i kontakt med Unga KRIS och blev erbjuden att börja i en tjejgrupp

– Utan Unga KRIS hade jag antagligen suttit i fängelse idag eller börjat missbruka, säger Maria. Just då stod jag och velade, som man ofta gör när man just har kommit ut.

När hon var 16 bestämde Maria sig för att nu skulle hon sköta sig, för sin egen skull. Inte för att det skulle se bra ut. Hon flyttade hemifrån, till Norrköping, och började jobba med Unga KRIS samtidigt som hon gick i gymnasiet. Hon fick mer och mer ansvar och avancerade från att jobba i caféet till att sitta i styrelsen.

Idag har Maria en bra relation till sin mamma, hon fortsätter att jobba med sig själv genom att gå i gruppsamtal och hon är anställd av Unga KRIS. Utöver sitt engagemang i Unga KRIS i Linköping jobbar hon bland annat som koordinator för projektet Akta huvudet, den största satsningen mot våld i Sverige. Tillsammans med andra unga med olika bakgrund, det kan handla om allt från att ha varit mobbad till att ha en kriminell bror, åker hon runt i skolor och föreläser. Den gemensamma nämnaren är utanförskap.

– Det är spännande att komma till en klass och sedan se resultat. Även om vi fått höra innan att ingen kommer att lyssna, så sitter alla till slut där knäpptysta. Alla kan känna igen sig. Några gråter, några pratar. Och när man lämnar klassen sen man att det har gett något.  Men jag pratar aldrig om vilka brott jag begått, i stället pratar vi mycket om känslor. Det är otroligt givande, avslutar hon.