amelia

Lite te kan betyda så mycket...

 

56 000 flyktingar sitter fast i Grekland efter att Europa stängt sina gränser. amelias reporter Lina Norman åkte tillsammans med organisationen Team Sweden Volunteers till tältlägret i Atens hamn.

 

Text Lina Norman, Foto Anna Edlund

 

”Här är jag död. Jag har inget liv här.” Orden kommer från 16-årige Ali Shole från Damaskus. Han sitter på marken utanför tältet han delar med sin mamma och sex syskon. Han vill tillbaka till Syrien. Han saknar skolan och sina vänner. Hoppet om att kunna ta sig till Tyskland, dit pappa rest i förväg, börjar ta slut. Mamma Raime, 35, skakar på huvudet och torkar bort tårarna som rinner nedför hennes kinder.

– I Syrien, bara bomber, säger hon.

Vi befinner oss i hamnen i Piraeus, Aten. Från där vi sitter ser jag de gula taxibilarna köra i skytteltrafik för att lämna av turister som ska med färjorna till de grekiska öarna. Men till terminalbyggnaden vid gate E1 kommer inte många besökare. När vi är på plats bor det omkring 2 500 flyktingar i terminalen samt i tält runtomkring byggnaden. Alla är de strandade på obestämd tid, och med ett enda mål; att ta sig därifrån. Ovissheten tär – många, en stor del av dem syriska barnfamiljer, har bott i hamnen i uppåt fyra månader efter att ha anlänt från någon av öarna.

– Jag har inte träffat min pappa på ett år och åtta månader, fortsätter Ali som kom till Aten via ön Ios.

Men mitt i all hopplöshet finns trots allt en vardag i Piraeus. Och en central och viktig del i den vardagen är den ideella organisationen Team Sweden Volunteers teservering. Varje dag – morgon samt eftermiddag – serverar volontärer te ur en container framför terminalbyggnaden.

– Att servera te har fått en helt annan innebörd, konstaterar 68-åriga Anita Gunnar från Vetlanda. Det blir ett möte. Man möts själsligt, oavsett allt runtomkring. Den stunden är det bara du och jag.

Hon gör en paus och lägger sedan till:

– Men det blir vad man gör det till. Man kan slänga upp tekoppen utan att lyfta blicken. Det beror på om man vill mötas – men det vill jag.

Anita har jobbat som barnmorska i 43 år och tidigare rest som volontär bland annat till Etiopien och Kenya. Av en väninna fick hon höra talas om Team Sweden.

– Jag åkte på vinst och förlust och tänkte ”Kan jag bara göra något…” – och det har blivit jättebra! Tidigare när jag rest som volontär har jag vetat vad jag ska göra; leverera sjukvård. Men jag är jättenöjd med att det inte blev det här. Min gladaste stund var när barnen badade.

Anita syftar på dagen då volontärerna från Team Sweden fyllde vatten i en liten uppblåsbar pool så att barnen fick svalka sig. Utan slang, och med hjälp av bara ett par dunkar och petflaskor som bars fram och tillbaka mellan poolen och duscharna, tog det sin lilla tid – men till slut så.

– Vi kämpade med vattnet, fortsätter Anita och skrattar. Men att få se barnen glada, om så bara för en stund, det var den bästa upplevelsen!

 

Team Sweden Volunteers grundades av 32-åriga flerbarnsmamman Teresa Fröling då hon i höstas besökte ön Kos och såg behovet av hjälp som fanns bland flyktingarna där. Och det som tog sin början på Kos har snabbt vuxit sig större. Sedan i mars har Team Sweden konstant volontärer i Aten. På Kos finns inte längre samma behov.

– Det är en väldigt splittrad känsla att vara här, säger Teresa som besöker hamnen i Piraeus för första gången.

På grund av sjukdom och nytt jobb har hon hittills själv inte kunnat resa ner för att hjälpa till på plats i Aten. Till Kos däremot åkte hon flera vändor.

– Jag har sett fram emot att åka hit samtidigt som jag har bävat för det, fortsätter hon. Det är otroligt mycket känslor i det här. Jag jämför ju med Kos och de människor vi mötte där, som hade möjlighet att ta sig vidare och där man såg hoppet. Människorna här är precis som de på Kos – de har exakt samma drömmar och mål – men är nu fast.

Teresa, som hemma i Sverige arbetar som verksamhetsutvecklare på Håbo kommun, konstaterar att man bara genom att titta på människornas kroppshållning ser hopplösheten de känner.

– Det är inte bra för människor att bo så här under en längre tid – inte för någon, men särskilt inte för barn. De förlorar sin integritet. Jag förstår inte hur man bara kan se på. Tidigare, både här i Aten och i Idomeni vid gränsen till Makedonien, hängde sig folk och satte eld på sig själva. Det finns inget sätt att leva så här… Till slut kommer våra ansträngningar inte att räcka till.

Hon tystnar ett ögonblick och lägger sedan till:

– Vi kan ge människorna här lite medmänsklighet. Men vad gör det för deras framtid?

Lille Sevan Shekhi, 2, pekar mot båtarna, tar min hand och drar mig med mot kajen. En stund senare, i familjen Shekhis tält, berättar pappa Mohammad, 38, om hur han, hustrun Manal, 31, och Sevan redan för två år sedan försökte fly från al-Hasakah i Syrien via Bulgarien och vidare till Tyskland. De betalade smugglare 13 000 euro för att slippa den farliga färden över Medelhavet men blev lurade och dumpade längs vägen.

– Men vi har barn. Det gick inte att stanna i Syrien, i kriget, säger Mohammad. Med lånade pengar kunde han till slut betala andra smugglare i Turkiet 800 dollar per person och familjen satte sig i en av de livsfarliga gummibåtarna. De kom till Aten via ön Chios.

– I Europa vill jag hitta ett jobb så att jag kan betala tillbaka, säger Mohammad dröjande.

Han funderar lite innan han fortsätter:

– Från början ville vi till Tyskland, men nu… var som helst för att komma härifrån.

– Man mår inte bra här, men vad kan vi göra? Det är en så svår känsla, säger Manal.

Hon lyfter upp Sevans lillebror Avan, 1,5, i knäet och ber samtidigt om ursäkt för att hon inte har någon juice att bjuda oss på.

– Det är psykiskt svårt, fortsätter Mohammad. Vi vet inte vad som kommer att hända, vi kan bara vänta. Ingen som har hand om asylärenden kommer hit… Men det känns bra att se alla volontärer, goda människor, som gör så mycket för oss.

En annan av Team Swedens volontärer som är på plats i Piraeus denna vecka är 40-årige Erik Berglund, pressansvarig på landstiget i Stockholm.

– Det mest känslosamma var att komma in i terminalen och se hur människorna låg där på betonggolvet med bara en filt som madrass, säger han när han ska beskriva sina intryck av flyktinglägret.

Efter en stunds tystnad lägger Erik till:

– Och den apati man sett – många sover hela dagarna… Det har varit svårt att ta in. Att folk bara ligger och vittrar sönder i total ovisshet, det är det som griper en. Men hjälpsamheten, den villkorslösa hjälpsamheten, är något jag tar med mig härifrån. Det, och alla små ögonblick och samtal man haft.

Det har blivit dags för eftermiddagsteet. Anita och 20-åriga studenten Norea Carlberg Larsson från Kristianstad ställer ut ett plastbord framför containern. Till sin hjälp har de – liksom varje dag – 31-årige Ahmad Abozied, en före detta fotbollsspelare på flykt från Anadan strax norr om Aleppo. Kvar i Syrien finns Ahmads mamma, syskon och syskonbarn. Han tar fram mobiltelefonen och visar bilder på barnen, bläddrar vidare till ett foto taget när hans lag vann den syriska fotbollsligan – sedan fladdrar vackra bilder från Aleppo innan kriget förbi.

– Jag har inte träffat min mamma på över två år, säger Ahmad. Men jag kan inte ringa henne, då gråter jag…

Han tystnar, berättar sedan att han inte sover på nätterna. Han oroar sig för sin familj – och för framtiden. När han först kom till Grekland hade han drömmar. Kanske skulle han någonstans i Europa kunna fortsätta med fotbollen. Träna barn? Men så blev han fast i Aten.

– Nu tänker jag bara att jag vill få nya vänner…

Ahmad, som är inne på sin 98:e dag i Piraeus, tar återigen fram sin mobiltelefon. Han visar bilder föreställande ruiner av sönderbombade hus. Ett av husen har hans bror tidigare bott i. Därefter visar han videoklipp från när bomber faller över Anadan och berättar att nästan alla de drygt 30 000 invånarna har flytt.

– Sedan jag kom hit är jag som två personer, säger Ahmad efter en stund. Jag tänker att jag vill lära mig språket, jag tänker att jag vill sporta. Men kroppen lyder inte.

Han ser trött ut men skiner upp när han lägger till:

– Alla volontärer här är väldigt snälla. Min familj är också sådan, som vill hjälpa andra.

Några dagar senare ska jag få ett meddelande från Ahmad. Där förklarar han att han i flyktinglägret i Piraeus känner sig som en människa endast de stunder på dagen när han hjälper till med teserveringen…

Samtidigt som Ahmad rör om i de stora kastrullerna fyllda med tevatten hjälper Norea en liten flicka med trasiga flipflops att prova ett par nya sandaler med Frost-motiv. I containern finns även ett litet lager med kläder och skor.

– Jag ville redan i höstas åka till Grekland för att hjälpa till på något sätt, berättar Norea. Jag kände en frustration och tänkte ”Man kan inte bara se på. Det måste finnas något mer man kan göra”. Och sedan Europa stängt sina gränser har jag känt det ännu starkare.

Norea rättar till den blå kepsen hon har på huvudet, tittar ut över den stora parkeringsplatsen där de små tälten står utspridda.

– Sista dagarna innan jag åkte hit var jag väldigt taggad på att få göra något – att få se och kunna berätta för folk om hur det är – men samtidigt ganska nervös, fortsätter hon. Jag tänkte ”Jag har ju aldrig gjort det här innan, kanske jag bara tror att jag är rätt person”. Men nu känns det väldigt bra och det ger jättemycket. Att träffa alla de här människorna… Bara en enda dag här kan vara så oerhört innehållsrik. Och barnen är så himla kontaktsökande, man får kramar direkt.

En kvinna behöver nya skor. Även hennes flipflops är trasiga. Men det finns inte några i rätt storlek i containern och till slut tar Ahmad av sig sina och ger dem till kvinnan. En man som kommer för att hämta te berättar att han tidigare hade som mål att få komma till Sverige.

– Men nu, ingen chans…

Trots de orden har han ändå ett leende på läpparna och tackar för teet. En annan man ställer ifrån sig sin temugg och visar mig foton i sin mobiltelefon. Foton på sin häst – och även ett par bilder där han själv tar emot pris efter att ha vunnit en galopptävling. Människorna i Piraeus saknar alla det liv de tidigare levde.

– Vi bodde i Idlib. Vi hade ett fint liv där men för fyra år sedan flydde vi till Turkiet, berättar 16-årige Abdullah Rando som med sin näst intill perfekta engelska fungerar som min tolk under veckan.

Abdullah befinner sig sedan februari i Aten tillsammans med sin mamma, pappa och fyra syskon. Han skrattar lite när jag undrar om han kunde gå i skolan under åren i Turkiet.

– Nej, alla i familjen var tvungna att arbeta för att få pengar till resan hit, säger han. Jag jobbade som tolk.

Storebror Mohmoud Najjar, 28, som i Syrien studerade biologi på universitetet drömde tidigare om att kunna resa vidare till Sverige.

– Jag skulle vilja studera där, säger han. Men nu… Var som helst går bra. Jag saknar mina vänner – och att få studera

– Det är inget bra liv här, konstaterar Abdullah. Men vi väntar på att få söka asyl i ett annat land. Vilket som helst. Vi vill bara härifrån. Ett tält är inte ett hem… Jag saknar mitt rum.

Ekonomen Oshrit Liebech Schwartz, 38, står vid sidan av containern. Liksom Teresa sitter hon i Team Sweden Volunteers styrelse.

– Jag kunde inte åka med till Kos i höstas men har ändå varit med från början, berättar hon. När det började bubbla i Syrien kände jag att jag var tvungen att göra något.

För Oshrit är det hennes andra besök i Aten.

– Teserveringen är en viktig grej, samtidigt som vi hjälper till med annat, säger hon.

Bland annat har Team Sweden de senaste veckorna haft som mål att se till så att alla i lägret får skor på fötterna, och tidigare under dagen har Oshrit hjälpt en MS-sjuk kvinna att få de mediciner hon behöver.

– Det känns viktigt att stötta som medmänniska och att vara här på plats. Att se till så att människorna här får något slags kontakt med Europa och visa att vi ser dem. Just bemötandet vid teserveringen är det viktigaste – viktigare än teet i sig.

”My friend, my friend!”. Några barn kommer springande över asfalten.

– Det är en fantastisk upplevelse att få vara här, fortsätter Oshrit med ett leende. Och barnen skiner verkligen upp när de ser oss.

Några dagar efter att vi först mött 16-årige Ali träffar vi honom igen längs kajen en bit utanför E1-området. Han drar sin sovande lillebror Kaled i vagn och ser ut att inte ha långt till tårar. Ali berättar att familjen varit på möte för att få hjälp att resa till pappa i Tyskland. Men mötet har inte gått bra och arg och besviken har Ali gått i förväg tillbaka mot E1. Nu har han tappat bort mamma och resten av syskonen – och poliserna som står stationerade längs vägen in mot E1 vill inte släppa in Ali och Kaled.

– Det tror inte att han är min bror, berättar Ali. Jag har mina papper men inte hans.

Han pekar på Kaleds chokladkladdiga fingrar och t-shirten som också är full av choklad.

– Och de tror att jag slagit honom. De sa att det där var blod.

Men med hjälp av Team Swedens blå västar släpps Ali och Kaled till slut in i lägret igen. Lättnaden i Alis ögon går inte att ta miste på.

– Tack, säger han med ett leende.

Leendet har dock slocknat när vi en stund senare är tillbaka vid familjens tält. Mamma Raime är ledsen. Hon pratar i telefon med sin man i Tyskland, vid ett par tillfällen ler hon svagt men torkar samtidigt några tårar. Alis femårige lillebror Yousf sitter nära sin mamma och ser på henne med stora ögon.

– Vi kan bara vänta nu, säger Ali och låter uppgiven.

Samtidigt är det dags för Teresa att lämna Piraeus.

– Det känns jätteskönt att ha fått se Piraeus, men otroligt jobbigt att lämna, säger hon. Team Sweden Volunteers är mitt skötebarn. Jag och de andra i styrelsen sitter med det här dagligen – och nu har jag fått ansikten på människorna, innan har jag kunnat hålla det ganska anonymt.

Teresa blickar ut över hamnen och konstaterar att man inte kan förstå förrän man själv är på plats.

– När man står här mitt i situationen – med alla pojkar och flickor som springer runt, alla leenden, alla ögon och alla berättelser… Nu lämnar jag dem kvar i helvetet, jag lämnar dem kvar i misären – dessutom med ovetskapen om vad som ska hända.

Hon tystnar ett ögonblick.

– Men samtidigt så kan jag inte släppa hoppet, fortsätter hon sedan. Man måste ha hopp till mänskligheten och de som bestämmer. Man kan inte bara ge upp. Det här är den största skammen på väldigt, väldigt länge… det kommer att stå om det i historieböckerna.

 

Publicerad i amelia 2016

Lina Norman © 2017