Allas

Nora växte upp i en hederskultur

 

Hon växte upp under hedersförtryck i en familj där hennes röst och vilja inte var något värd – där hon blev både psykiskt och fysiskt misshandlad. Men till slut tog hon mod till sig och bad om hjälp. 18 år gammal flydde Nora Adin från sitt hem.

 

Text Lina Norman, Foto Anna Edlund

 

Hon var sex år och jättekär i en pojke i klassen.

– Han var så söt, minns Nora. En dag på rasten var vi ute och lekte i snön. Han gjorde änglar och jag rullade snöbollar. Men så fick han för sig att han skulle slicka på en stolpe. Han fastnade med tungan och jag sprang för att hämta fröken. Efter det frågade han om jag ville följa med hem och leka, eftersom jag varit så snäll.

Nora gör en kort paus och fingrar på sin kaffekopp.

– Jag blev skitskraj. Jag blev så rädd. Tänk om pappa skulle ha hört. Jag visste att jag inte fick, även om jag inte förstod varför. Att redan som barn tänka på det sättet…

Nora tystnar igen men fortsätter snart:

– Jag följde aldrig med honom hem. Det svider fortfarande i mig. Jag tyckte så mycket om den pojken.

Vi träffas på ett kafé i centrala Göteborg. 22-åriga Nora Adin sitter på en bänk, lutad mot fönstret. Utanför rullar 11:ans spårvagn förbi. Nora drar upp knäna mot hakan och konstaterar att det satt i ryggmärgen, vad hon som barn fick och inte fick göra.

– Och ju äldre jag blev, desto mindre blev handlingsutrymmet. Det fanns regler kring hur jag fick se ut, hur jag skulle klä mig.

Nora, som kom till Sverige från Irak som sexåring, beskriver hur hon misshandlades både psykiskt och fysiskt i ett hem präglat av förtryck och hederskultur.

– Jag kunde bli slagen gul och blå, helt oprovocerat.

Redan i de tidiga tonåren pratade Nora med en kusin, som levde under liknande förhållande, om att fly hemifrån.

– Fast vi trodde nog egentligen inte att det skulle hända, att vi skulle våga.

Men i gymnasiet blev Nora allt argare då hon tydligt märkte hur begränsad hon var i jämförelse med sina vänner. I samma veva kom hon i kontakt med en tjej som berättade att det gick att få hjälp.

– Fram tills dess hade min plan varit att sticka utan någon form av vägledning. Men när jag insåg att jag kunde få hjälp av socialtjänsten läste jag på och bestämde mig. Men det var en process, att komma fram till ”Nu gör jag det här”.

Nora, som även levde med vetskapen att hon riskerade att giftas bort, förklarar att hon en dag – 18 år gammal – sa till sig själv ”Nästa gång jag blir slagen, då ska jag ta tag i det här”. Och några veckor senare hände det.

– Det var i november så det hade hunnit bli mörkt när jag kom hem, trots att klockan bara var runt fem. Då blev de arga och slog mig.

Den natten ringde Nora socialjouren.

– Jag var så rädd att de skulle kontakta min familj. Men hon som svarade frågade bara om jag ville att de skulle hämta mig direkt eller om jag ville ha en tid veckan därpå.

Nora valde att boka in ett möte nästkommande vecka. Utanför socialtjänstens kontor tvekade hon i en kvart innan hon gick in.

– Jag tänkte ”Går jag in och de säger att jag kan få hjälp, då finns det ingen återvändo. Jag skulle aldrig kunna rättfärdiga inför mig själv att stanna kvar om jag visste att det fanns en väg ut”.

Nora ler när hon berättar om de två socialsekreterarna som fick hennes ärende.

– De har spelat en så stor roll i mitt liv. De var så bra på att lyssna. Jag har haft fruktansvärd tur med allt. Med kvinnan som svarade när jag ringde socialjouren, med socialsekreterarna och med var jag blev placerad.

Men att lämna sitt gamla liv var inte helt lätt. Utan föräldrarnas vetskap köpte Nora en rosa resväska som hon förvarade i skolan. Den packade hon kontinuerligt. Och dagen då Nora skulle skjutsas från Stockholm till HVB-hemmet på västkusten var hon både rädd och förväntansfull.

– Mamma hade gått till jobbet, pappa sov – jag väckte min elva år yngre lillebror.

Noras ögon blänker till när hon nämner sin bror.

– De gånger jag tvekade var det på grund av att jag inte ville lämna honom. Dels för att vi alltid varit väldigt nära men också för att han var mitt ansvar, det var jag som tog hand om honom.

Hon beskriver hur de den där sista morgonen åt frukost tillsammans innan de gick iväg till skolan.

– Det regnade. Min lillebror sprang och plaskade i vattenpölarna.

Nora ler svagt vid minnet.

– Jag hade tänkt att jag skulle krama om honom och säga hejdå vid skolan. Men han fortsatte springa, vinkade och ropade ”Vi ses sen!”. Jag fick aldrig den där sista kramen. I stället bröt jag ihop på parkeringen.

Nora tystnar.

– Jag var så rädd att min flykt skulle skada honom, fortsätter hon efter en stund. Jag mådde fruktansvärt dåligt över det och jag är fortfarande rädd att han ska känna hat mot mig när han blir äldre. Jag är rädd att han ska få svårt för att lita på andra. Jag skulle ju hämta honom efter skolan, men jag stack.

Återigen lutad mot fönstret berättar Nora vidare om tiden på HVB-hemmet. De första dagarna kunde hon inte greppa vad hon hade gjort, men snart fann hon sig till rätta. Och de övriga tjejerna på hemmet, samt de anställda, blev som en ny familj för henne.

– Jag har aldrig upplevt ett sådant systerskap. Det var så fruktansvärt fint och personalen tog så bra hand om oss. Jag blir rörd när jag pratar om det. Det var magisk – en av de bästa perioderna i mitt liv.

Det var också under tiden på HVB-hemmet som Nora kom till insikt att hon vill använda sina erfarenheter till att hjälpa andra, samt sprida kunskap. Inspirerad av chefen på hemmet, som arbetat länge med hedersproblematik, håller Nora nu egna föreläsningar.

– Jag känner mig ärad att människor vill lyssna, säger Nora med ett leende. Jag känner mig fortfarande som den där tjejen som satte sig i bilen tillsamman med socialsekreterarna och lämnade allt. Och jag växte upp i en familj där min röst inte fick ta plats. Att folk nu är villiga att ta in det jag säger känns jättestort.

Vad hennes familj tycker om det hon gör är irrelevant, konstatarer Nora som även studerar sociologi.

– Jag är inte rädd. Varför ska jag hålla tyst om det här? Jag vill inte delta i bluffen där man låtsas att allt är bra samtidigt som man slår ner sin dotter bakom stängda dörrar. Det här är mitt sätt att ge igen – och då tänker jag inte bara på min familj utan på alla som förtrycker sina systrar och döttrar.

Nora funderar lite och säger därefter:

– Det stör mig mycket att hedersförtryck alltid kopplas till islam. Min familj är inte muslimer. Hederskultur grundar sig inte i någon religion. Det kommer från år av förtyck och kontroll – och det existerar i många delar av samhället.

Familjen har Nora idag sporadisk kontakt med. Hon har pratat med sin mamma om det som varit, och träffar sin lillebror då och då – men förklarar att de andra inte vill minnas.

– De vill inte komma ihåg de gånger jag blivit nedslagen, spottad på och gått och lagt mig blodig. De lever fortfarande i hederskulturen. Då blir det svårt för dem att förstå vad de utsatt mig för.

Nora gör en kort paus innan hon lägger till:

– Jag försöker förlåta, med betoning på försöker. De har förstört så mycket. Man går miste om så många möjligheter när man lever i den här kontexten. Alla drömmar du skulle kunna förverkliga skalas bort. Din åsikt är inget värd. Men i stället för att vara arg fokuserar jag på att ta hand om mig själv. Jag håller dem på armlängds avstånd och släpper inte in dem i mitt liv här. Det här livet har jag byggt upp och ingen ska bestämma över mig.

 

Publicerad i Allas 2017

 

Lina Norman © 2017