Allers

Gunnel Läckberg: ”Camillas pappa hade varit oerhört stolt”


Både turister och reportrar brukar vilja hälsa, ta en titt vid sjöboden och höra henne berätta anekdoter om dottern. Men det har Gunnel Läckberg, mamma till deckardrottningen Camilla Läckberg, ingenting emot.

– Jag tycker att det är jätteroligt! Jag tycker om att träffa människor.


Text Lina Norman, Bild Anna Edlund


När turistguiderna ser hennes bil vid den röda sjöboden ropar de ”Gunnel, nu får du komma ut!”.

– Ibland har jag trädgårdshandskarna på, ibland är jag halvt badklädd. Men jag har inte kommit ut i bikini än.

Gunnel Läckberg skrattar när hon lägger till:

– Där går gränsen!

Vi befinner oss i Fjällbacka, hemma hos författaren Camilla Läckbergs 78-åriga mamma Gunnel. Att ha en deckardrottning till dotter, som dessutom satt hembygden på kartan genom sina böcker, har lett till att Gunnel är eftertraktad bland såväl turister som journalister.

– Jag tycker att det är jätteroligt, utbrister Gunnel. Jag tycker väldigt mycket om att träffa människor. En gång var det en italiensk dam, som av sina väninnor fått en resa hit i femtioårspresent. Då ringde de från Café Bryggan, hotellets kafé, och undrade om jag kunde komma och prata lite med den här kvinnan och hennes vänner. Jag visade dem vår sjöbod och de tyckte att Fjällbacka var så vackert.

Förra månaden släpptes Häxan – bok nummer tio i den populära Fjällbackaserien. Men för Gunnel är det fortfarande svårt att ta in dottern Camillas hisnande framgångar.

– Jag tror inte att jag har förstått det ännu.

Gunnel gör en kort paus innan hon fortsätter:

– När Camilla skrev den första boken, Isprinsessan… Jag tänkte mig ett litet häfte. Men så fick jag se att hon gick iväg för att posta en tjock bunt med papper.

När sedan det efterlängtade samtalet kom, från förlaget som ville ge ut deckaren, minns Gunnel hur tårarna rann på både henne och Camilla.

– Jag förstod inte… En bok alltså? En stor, tjock bok. Otroligt!

Isprinsessan gavs ut 2003 och Gunnel konstaterar skrattande att det inte kallades releasefest då, utan samling. Samlingen ägde rum på äldreboendet i Fjällbacka, det serverades prinsesstårta – ”Inget vin och inga snittar, som det är numera” – och 3000 exemplar av boken hade tryckts upp.

– Det kändes fantastiskt! Jag och kulturchefen gick där och dukade. Men jag var också väldigt orolig. Jag tänkte ”Herregud, vem ska köpa alla de här böckerna? Och var ska vi göra av de som blir över?”.

Gunnel – som bjudit oss på lunch i köket på Trädgårdsgatan – lägger besticken åt sidan.

– Det såldes 168 böcker på den samlingen, berättar hon därefter. Men sedan gick det med en väldig fart.

Att just deckare skulle bli Camillas genre kom dock inte som en överraskning. Redan som barn knåpade dottern ihop vad Gunnel beskriver som hemska historier.

– Hon band ihop små böcker med gummisnoddar. Och i en av berättelserna slog tomtemor ihjäl tomtefar. Camilla hade ritat det. Där var en hel del blod.

När Camilla sedan gick i högstadiet ringde man från skolan och undrade om hon hade problem hemma.

– Hon skrev så hemska uppsatser, säger Gunnel och ler lite snett. Men jag och hennes pappa såg ju vilken typ av böcker hon läste – deckare.

Gunnel var 35 år när hon fick Camilla och hon medger att hon nog, under Camillas uppväxt, var en aningen överbeskyddande mamma.

– Jag curlade, säger Gunnel och skrattar igen. Jag la fram kläder – termobyxor som Camilla avskydde. Men Camilla var ett väldigt snällt barn, jag tror aldrig att vi höjde rösten hemma. Hon satt ofta och läste, det var hennes passion. Och hon ville hellre ha salt kött än godis. Det brukade hon få köpa när hon gick och handlade med min mamma. Men Camilla var inte bortskämd.

Gunnel lutar sig tillbaka och konstaterar därefter att hon får vara med om mycket roligt tack vare dotterns böcker.

– Det har varit filminspelningar, TV-serier, releasefester – och alla människor jag får träffa! Det kommer så mycket folk hela tiden. Jag har till och med fått skriva autografer. Men förra våren var första gången någon ringde redan halv nio en lördagsmorgon och ville ses.

Gunnel ler en aning och förklarar sedan att den som ringde var en fransk reporter vid namn Bernard Lehut.

– Han var så mysig, Bernard. Jättefin och trevlig. Man kan ju hoppas att han kommer tillbaka! Min vän Patric, som är fransman, följde med för att översätta.

Gunnel häller upp kaffe samtidigt som hon övergår till att berätta om de trevliga festligheter som ordnades i samband med Camillas senaste boksläpp.

– Just denna gång kändes det extra speciellt, säger Gunnel dröjande. Innan Bonniers stora fest i Stockholm kom Camilla hit så att fjällbackaborna fick chansen att köpa Häxan först och få den signerad, som en hyllning till Fjällbacka. Det kändes högtidligt, och lite som att gå tillbaka till 2003. När man ser bakåt är det inte klokt egentligen. På 14 år har Camilla byggt upp sitt imperium. Jag är väldigt stolt.

Efter ett ögonblicks tystnad lägger Gunnel till:

– Men det hade varit väldigt roligt om också Camillas pappa Jens hade fått vara med om allt detta.

Jens, som Gunnel var gift med i 19 år, avled för 24 år sedan i levercancer.

– Jag vårdade honom hemma i ett halvår, berättar Gunnel. Det skulle ta två månader, men han ville så väldigt gärna leva. Det var en fruktansvärt tuff tid och det blev väldigt ensamt när Jens dog.

Gunnel tystnar återigen en kort stund men fortsätter sedan leende:

– Jens var en sällskapsmänniska som alltid beordrades att hålla tal på bröllop och kalas. Det hade varit så skönt om jag hade haft honom bredvid mig i det här – också för att ha någon att dela glädjen med. Men på något sätt känns det ändå som om han är med oss och jag är säker på att även han hade varit oerhört stolt över Camilla.

Några som dock håller Gunnel sysselsatt och som har gjort att hon, sedan de kom till världen, känt sig mindre ensam är de fyra barnbarnen; Wille, Meja, Charlie och minstingen Polly. När vi ses har åttaårige Charlie nyss rest hem efter att för första gången ha flugit ensam till mormor.

– Det blev hemskt tomt när han åkte. Det var så att tårarna kom. Charlie pratar i ett, jag har inte långsamt när han är här. Vi hade det så mysigt – och så lärde han mig att fånga Pokémons.

Gunnel skrattar och lägger till:

– Vi åkte runt här och så råkade jag ju köra mot lite olika skyltar… ”Du får inte lov att köra där mormor”. Vi mötte också en grupp med norska turister och när vi kom hem ville Charlie ringa och tala om det för Camilla. ”Det kom en tant som berättade om dig för en massa människor. Mormor vevade ner rutan och så tog de kort på oss. De blev nog väldigt glada. Det var för dina böcker, mamma”.

Ett stort antal turister kommer till Fjällbacka för att gå den guidade turen ”Mordvandring i Camilla Läckbergs Fjällbacka” och när vi, efter att ha tagit en promenad ner till den omtalade sjöboden, är på väg tillbaka uppför en backe säger Gunnel:

– Här brukar de komma ner, guiderna. Här i backen ligger Camillas mormors hus, högre upp ser ni Patriks och Ericas (huvudpersoner i böckerna, red. anm.) – och där nere, där låg liket i Isprinsessan.

En stund senare, när vi nått toppen av backen och svängt av till höger, stannar Gunnel och funderar lite.

– Här var det väl något med Stenhuggaren… En eldsvåda?

Med ett skratt konstaterar hon:

– Jag får börja läsa böckerna igen.


Publicerad i Allers 2017


Lina Norman © 2017