Göteborgs-Posten

Sevan firar treårsdagen i en container

 

Drygt ett år efter att treårige Alan Kurdis kropp spolades i land på en strand i Turkiet firar syriske Sevan Shekhi sin treårsdag i ett flyktingläger utanför Aten. Precis som Alan färdades Sevan i en av de livsfarliga båtarna – men Sevan hade turen att överleva. Nu är han en av över 57 000 flyktingar som är fast i Grekland.

 

Text Lina Norman, Bild Anders Roos

 

Han tvekar men sticker sedan nålen i en av de prickiga ballongerna. Pang! I skuggan mellan raderna av containrar smäller treårige Sevan Shekhi, från Syrien, ballong på ballong samtidigt som han skrattar så att han kiknar och de grönblå ögonen glittrar. Mamma Manal, 31, står i dörren till den container som utgör familjens bostad. Hon ler, men torkar samtidigt ett par tårar.

– Idag är Sevan väldigt lycklig, säger hon tyst i samma stund som nålen träffar nästa ballong.

Vi befinner oss i ett flyktingläger i den lilla hamnstaden Skaramagas en bit utanför Greklands huvudstad Aten. Det är Sevans födelsedag – och drygt ett år har gått sedan pojken Alan Kurdis kropp hittades på en strand i Turkiet. Den riskfyllda båtresan Sevans familj gjorde tidigare i år, när de satte sig i en gummibåt lik den som sjönk med Alan i, vill hans föräldrar inte tänka på.

– Det gick inte att stanna i Syrien, i kriget… det kommer aldrig att ta slut, säger pappa Mohammad, 38, och låter uppgiven.

Han berättar att familjen, som kommer från staden al-Hasakah, försökte fly landvägen genom Bulgarien redan innan Sevan hade fyllt ett år men blev lurade av smugglare. Till slut såg de ingen annan utväg än att ta sig till Europa via båt från Turkiet. För lånade pengar, 800 dollar per person, fick de plats i en av de livsfarliga båtarna med slutmål Chios. Till det grekiska fastlandet kom de i mars i år – men försent. Makedonien hade då precis stängt sin gräns för asylsökande. Nu hoppas familjen på att få bli omplacerade till ett annat europeiskt land genom EU:s relocation program.

– Från början ville vi till Tyskland, men nu… var som helst bara vi kommer härifrån, förklarar Mohammad.

I lägret i Skaramagas, som styrs av den grekiska flottan, bor för närvarande drygt 3200 flyktingar – majoriteten av dem syrier. Några i tält, men de allra flesta i containrar som rymmer två mindre rum samt ett badrum. Sevan, hans föräldrar och lillebror Avan delar container med en annan tvåbarnsfamilj.

– Lägret är inte bra och containern är liten, säger Mohammad. Men jag är glad för mina barns skull. I containern är det rent och det finns dusch.

Tills för alldeles nyligen bodde familjen i ett tältläger på en parkeringsplats i hamnen i Aten. Under nästan fem månader sov de på asfalten med endast tunna filtar som madrasser.

– I hamnen var det så smutsigt, säger Manal när vi en stund senare satt oss på golvet inne i containern.

Sevan tittar nyfiket på fotografens kamera samtidigt som Manal fortsätter:

– Här är bättre, även om man inte kan ha ett normalt liv här heller.

– Men vi har tur att familjen vi delar container med är så bra, lägger Mohammad till.

Han lutar sig mot den våningssäng som upptar en stor del att det lilla rummets yta. Från grannrummet hörs barnskrik. Eftersom det bara finns luftkonditionering i det ena rummet måste dörrarna stå öppna. Containerns enda diskho finns hos den andra familjen. Det blir långa dagar på liten yta, särskilt för en treåring som Sevan med spring i benen. Den tryckande grekiska hettan gör det svårt att vistas utomhus. Lägret är en öppen plats där det är i princip omöjligt att finna skugga.

– Men på kvällen brukar vi promenera vid vattnet, säger Mohammad med ett svagt leende.

I Grekland finns idag över 57 000 flyktingar som alla fastnade i landet när Europa stängde sina gränser. Asylprocessen tar tid, informationen till flyktingarna är bristfällig.

– Det är psykiskt svårt, säger Mohammad. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända, vi kan bara vänta.

Familjen har fått tid för ett möte via Skype. Det är en del i asylprocessen och ska ske inom några veckor. Mer vet de inte. Men efter månader av total ovisshet är det åtminstone ett steg i rätt riktning. Även om hopplösheten i lägret i Skaramagas näst intill går att ta på, så lever trots allt drömmen om ett bättre liv kvar hos de flesta.

– Innan kriget hade vi ett fint liv, säger Mohammad. Nu hoppas jag bara att vi ska få komma till ett land där barnen kan få en framtid, där vi kan leva i lugn och ro – och jag önskar att det blir fred. Men jag tror aldrig att vi kommer att kunna återvända till Syrien.

Sevan pillar med det lego han fått i present av volontärer familjen lärde känna i tältlägret i hamnen. Det är snart dags för födelsedagslunch. Manal och kvinnan i grannfamiljen var uppe till mitt i natten och lagade specialiteten yabra, en sorts vinbladsdolmar. Mohammad har köpt fisk från marknaden i Aten. I lägret i Skaramagas delar militären ut mat tre gånger per dag men Mohammad beskriver den som näringsfattig. Tidigare har vi mött en liten flicka som just hämtat familjens lunch. I hennes korg skymtade matlådor med ris och några inplastade fetaostbitar. Ett par driftiga unga killar har öppnat en liten falafelkiosk. Sevans familj har fått tag i en kokplatta och försöker laga sin egen mat så gott det går.

– Jag sålde en av mina guldringar för några veckor sedan, berättar Manal. Här gillar jag inte guld…

Hon snurrar lite på den ring hon fortfarande har kvar på fingret och lägger sedan till:

– I Syrien gjorde jag det. Men här är det bättre att få pengar till barnen.

Sevan räcker mig en av de ouppblåsta ballongerna, en rosa med vita prickar. Han ber mig blåsa upp den men utbrister snart ”det räcker, det räcker”. Han vill dock inte att jag knyter ihop ballongen och så fort han fått den i sina små händer släpper han den så att den flyger iväg genom rummet. Han skrattar, springer för att hämta ballongen igen och därefter gör vi om proceduren sju gånger till. Lillebror Avan tittar på med stora ögon och skrattar även han.

– Det är inte bra här, säger Manal. Men när jag ser Sevan och Avan glada, som nu, vill jag gråta av glädje.

 

Publicerad i Göteborgs-Posten 2016

 

Lina Norman © 2017