Sista orden från dottern: "Mamma, vi landar fem i tolv"

De sa hejdå på skolgården, sedan fick hon aldrig se sin dotter igen. När Germanwingstragedin inträffade i mars 2015 – då andrepiloten avsiktligt kraschade flight 4U9525 från Barcelona i de franska Alperna – drabbades den tyska staden Haltern am See hårt. Bland de som dog fanns Annette Bless tonårsdotter Elena.

Text Lina Norman, Bild Anna Edlund

Det sista livstecknet kom på morgonen den 24 mars 2015. ”Mamma, vi landar fem i tolv. Om allt går som det ska är vi framme med tåget i Haltern tio i två. Jag längtar efter er”. Annette Bless håller fram sin mobiltelefon. På skärmen syns meddelandet från dottern Elena.

– Hon tyckte så mycket om att resa, säger Annette Bless med ett svagt leende. Elena var den enda i vår familj som älskade att flyga.

Det är en ovanligt kall dag i tyska Haltern am See. Tre år har gått sedan Elena reste till Spanien tillsammans med sina klasskamrater samt två lärare från Joseph-König-Gymnasium. Dagen då de skulle komma hem igen, efter en veckas skolutbyte, hade Annette Bless – lärare till yrket – franskalektion på förmiddagen men hon skulle sluta i tid för att hinna hämta dottern på stationen.

– Under lektionen fick jag flera meddelanden från mamman till en av Elenas vänner, minns Annette Bless. Jag tänkte att det kanske var problem med tåget.

Ögonen blänker till när hon berättar om hur hon kort efter lektionens slut fick beskedet att ett flygplan, sannolikt det Elena rest med, kraschat i de franska Alperna.

– Jag tänkte att det var ett misstag, att det handlade om ett annat plan. Jag tror att jag skrek…

Dagen efter tragedin skulle Elena fylla sexton år. Hemma hos familjen Bless ligger hennes presenter fortfarande oöppnade.

– Elena tyckte om språk och musik. Hon sjöng och spelade gitarr. Hon lämnade efter sig flera CD-skivor.

Annette Bless gör en kort paus innan hon lägger till:

– Min man säger att jag inte ska lyssna på dem när jag kör bil, men jag gör det ändå…

Ulrich Wessel, rektor för Joseph-König-Gymnasium, beskriver det som fruktansvärt att kliva in i rummet där berörda föräldrar samlats.

– Jag hade då fått bekräftat att alla våra elever samt de två lärarna befunnit sig i planet – och att ingen överlevt. Att behöva berätta det… Vissa föräldrar skrek, andra grät.

Ulrich Wessel, som senare gick på samtliga begravningar, lutar sig fram över sitt skrivbord och förklarar att han den natten inte kunde sova. Närmare midnatt lämnade han skolan, men återvände snart.

– Jag funderade på hur vi skulle organisera följande dagar. Det går inte att ha lektioner när något sådant här har hänt. Jag tänkte att vi måste få psykologer och präster till skolan.

Han berättar att de lät eleverna skriva brev och rita teckningar, alster som nu förvaras i ett minnesrum i skolan. Trettio psykologer fanns på plats dagarna efter tragedin och lärarna arbetade aldrig ensamma.

– Jag tänkte då mycket på två saker; Vi får aldrig glömma de som dött, men vi måste någon gång tillbaka till ett normalt skolliv. Där är vi nu.

Ulrich Wessel pekar ut genom fönstret mot minnesplatsen framför skolan.

– Man får sitta på bänken vid minnesplatsen och skratta. Det här måste kunna vara en normal skola – där man åker på klassresa och där man skrattar. Men vi glömmer inte de som dog. Det har inte gått en dag sedan kraschen då jag inte tänkt på eleverna och lärarna som omkom.

I över två år – fram till dagen då ungdomarna som miste livet skulle ha tagit studenten – köpte Ulrich Wessel varje fredagsmorgon arton vita rosor som han tog med till skolan. Ljuset vid minnesplatsen ser han till att alltid brinner.

– Det är mitt sätt att leva med tragedin, säger han dröjande. Ljuset kommer jag fortsätta hålla tänt så länge jag arbetar här.

Rektorn ser återigen ut genom fönstret.

– Ljuset brinner i hundra timmar. Om två timmar måste jag byta det.

Borgmästaren Bodo Klimpel satt den 24 mars 2015 i ett möte men märkte hur mobilen som var inställd på ljudlöst vibrerade upprepade gånger.

– När jag tittade hade jag arton missade samtal. Jag ursäktade mig och sa att jag behövde ringa mitt kontor. Jag fick då veta att ett flygplan kraschat och att det kunde handla om våra elever. I stunden var jag inte så chockad, jag kunde helt enkelt inte tro att det var sant. Jag tänkte ”Det kanske hände något så att de aldrig gick på planet”.

Men när tragedin var ett faktum hamnade fokus snabbt på att hantera det stora pressuppbåd som redan samma kväll samlats framför Joseph-König-Gymnasium. Under två dagar var staden fylld av reportrar, fram tills dess att man fick veta att andrepiloten misstänktes ha orsakat flygkraschen avsiktligt. Då riktades uppmärksamheten åt annat håll.

– Jag har aldrig sett så många journalister, konstaterar Bodo Klimpel. De kom från hela världen – till och med från Irak och Kina. Det var svårt när de blev så många vid skolan, vi såg till att flytta dem hit till rådhuset. Men de flesta var väldigt korrekta, många grät.

Samtidigt var samhället som paralyserat av sorg.

– Alla var oerhört chockade under en lång tid. Få människor rörde sig ute. Det var alldeles tomt i affärerna.

Men kyrkorna däremot var fulla av folk.

– Det visade sig väldigt viktigt, att kyrkorna höll öppet, berättar borgmästaren. Varje kväll var den stora kyrkan full. Det överraskade mig att så många ungdomar gick dit, men det var verkligen något de behövde. 

Långsamt började människorna i Haltern am See leva normalt igen. Men det tog tid att få hem kvarlevorna av de omkomna. Först den 10 juni 2015 körde sexton vita begravningsbilar och två svarta in i staden.

– Något jag har lärt mig är hur viktigt ett avslut är – att man får begrava sin familjemedlem, säger Bodo Klimpel.

Annette Bless beskriver det som väldigt rörande att se alla människor som samlats längs vägen med ljus och blommor den dag Elenas och de andras kvarlevor kom hem. Månaderna fram tills att de äntligen fick hem Elena var svåra.

– Vi hade ingen begravning att organisera. Vi kunde bara vänta. Men vi gick till kyrkan varje kväll. Att få vara med vänner och de andra familjerna hjälpte.

Under den här tiden startade Annette Bless och hennes man även en fond – Elena Bless-Stiftung – med syfte att ge skolelever chans att praktisera utomlands. Familjen hade fått pengar från flygbolaget, men ville själva inte ha dessa.

– Vi tänkte att vi kunde använda pengarna till något kopplat till Elena. Vi vill hålla vår dotters minne levande och samtidigt hjälpa andra ungdomar att förverkliga sina drömmar. Stiftelsen stöttar också utbyten mellan tyska skolor och skolor i andra länder.

För Annette Bless har det faktum att familjen är troende betytt mycket.

– Tron ger oss hopp om att få träffa Elena igen. Jag har också börjat spela gitarr, som Elena. Hon sa några dagar innan resan till Spanien att hon skulle lära mig. När ett år gått bestämde jag mig – ”Jag ska lära mig ändå”. Att spela gitarr gör att jag känner mig nära min dotter.

En stund senare, i bilen på väg till kyrkogården, ljuder Elenas sång ur högtalarna.

– Det är en gåva att ha de här skivorna. Att få höra Elenas röst…

Annette Bless konstaterar att hon har lärt sig leva med smärtan. Den är en del av hennes liv. Hon tänker inte på piloten. Hon föredrar att tänka på Elena.

– Elena är på något sätt alltid med oss. Jag kan känna hennes närvaro.

Publicerad i Göteborgs-Posten 2018