Göteborgs-Posten

Fortesa levde sin dröm - och hamnade i kris

 

Som 18-åring blev hon känd som Roxana Nilsson i TV-serien Andra Avenyn. Men samtidigt som Fortesa Hoti levde sin dröm tappade hon bort sig själv. Idag, tio år senare, berättar hon öppet om hur hon mår – och har mått.

 

Text Lina Norman, Foto Anna Edlund

 

Under två års tid förmedlade Fortesa Hoti känslor i en TV-studio. Starka känslor tillhörande Roxana Nilsson, rebellen och maskrosbarnet i TV-serien Andra Avenyn. Men i grunden var känslorna Fortesas.

– Jag visste inte hur man gjorde, tekniskt, så jag öppnade upp mina egna mentala sår, förklarar Fortesa. Från flykten till Sverige och andra traumatiska händelser i mitt liv som jag trängt undan.

Hon tystnar ett ögonblick innan hon lägger till:

– Jag grät med hjälp av min egen ryggsäck.

När vi ses har det gått tio år sedan Fortesa, då 18 år gammal och utan erfarenhet eller utbildning inom skådespeleri, blev känd som Roxana.

– Jag trodde att jag var stark nog att hantera det, fortsätter Fortesa. Jag trodde att jag hade byggt upp en stark identitet. Men när jag väl började släppa fram de här känslorna på heltid… Hjärnan tar så mycket stryk. Fast jag förstod det inte själv förrän när jag sökte hjälp, för ett år sedan.

Fortesa, som kom från Kosovo till Sverige som treåring, konstaterar att hon hamnade i en identitetskris när Andra Avenyn slutade sändas.

– Jag visste inte hur jag skulle göra för att bli mig själv igen, när jag hade varit någon annan så länge.

Fortesa funderar lite, hon drar fingrarna genom det långa håret.

– För andra var jag en kaxig tjej och många såg mig som en förebild, säger hon efter en stund. Men jag kunde själv inte förstå varför. Istället började jag känna självförakt. Jag kände mig värdelös. ”Förebild? Jag är ju bara ynklig. Vad har jag gjort?”. Jag fick panikångest och hade självmordstankar. Jag kände mig psykiskt utmattad.

Fortesas ögon blänker till och hon tystnar återigen. Hon berättar därefter att hon även, utöver att tjejer skrev att de såg henne som en förebild, fick höra ”Du har räddat mitt liv”.

– Jag tänkte ”Hur kan jag rädda andra? Jag kan ju inte ens rädda mig själv”.

Och samtidigt som de destruktiva tankar malde i hennes huvud började Fortesa jämföra sig själv med andra.

– Mina föräldrar till exempel, som har gått igenom mycket värre saker. Jag kände mig som en börda. Jag skämdes. Sedan skämdes jag över att jag skämdes, viket gav mig ångest.

Till slut kom hon inte upp ur sängen. Fortesa beskriver sig som totalt handlingsförlamad. Men hennes storasyster, som såg att Fortesa mådde dåligt, sa slutligen ”Du måste söka hjälp”.

– Jag insåg det även själv. Tiden gick men ångesten, och panikångesten som kom efter Andra Avenyn, försvann aldrig. Tidigare hade jag belönats för att må dåligt. Jag fick lön för det. Men livet funkar inte så.

Det senaste året har Fortesa gått i terapi. Hon har träffat kurator och psykolog.

– Psykologen går jag till fortfarande, men inte lika ofta som tidigare. ”Dina problem är ingenting”, de tankarna finns fortfarande. Jag får fortfarande ångest ibland, men inte panikångestattacker. Man lär sig att leva med det, utan att fly. Ligger man kvar i sängen så blir det bara värre.

Fortesa kan se – nu – att en del av problemet låg i att hon själv inte kunde acceptera att hon mådde dåligt psykiskt.

– Jag hade svårt för att identifiera mig med det, säger hon dröjande. Jag levde i förnekelse. Det finns så mycket skam kring psykisk ohälsa.

Det hon har lärt sig och tagit fasta på är att, när de destruktiva tankarna dyker upp, aktivt göra något för att skingra dem – alternativt tillåta sig själv att gråta för att sedan säga ”Nu räcker det”. Idag kan Fortesa även förstå att Roxana blev viktig och betydelsefull för många unga, och att hon själv berörde.

– Jag kan sakna henne ibland, konstaterar Fortesa med ett svagt leende. Jag tyckte om Roxana. Även om hon var fiktiv så finns det tjejer som har gått igenom samma sak som henne, och de här tjejerna ska också få synas. Jag ser också helheten nu – hur grymma manusförfattarna var.

Fortesa lutar sig tillbaka och berättar att hon tidigare i år tackade nej till en roll i en ny TV-serie. Hon funderade länge och grät efter att hon sagt nej, men visste att det var rätt beslut.

– Jag vill arbeta med skådespeleri, men inte just nu. Jag vill inte förlora mig själv. Varför sökte jag inte hjälp tidigare? Det tänker jag på ibland.

Hennes plan nu är att fokusera på studierna men även på att försöka bidra till att ämnet psykisk ohälsa uppmärksammas än mer. Fortesa har bestämt sig för att inte längre skämmas. När vi ses ska hon bara några dagar senare besöka en gymnasieskola för att berätta om sin resa.

– Stolthet kan äta upp dig, men du är inte mindre värd för att du mår dåligt. Jag vill visa att det finns hjälp att få.

 

Publicerad i Göteborgs-Posten 2017

Lina Norman © 2017