Göteborgs-Posten

Sevans resa genom Europa

 

För ett år sedan firade han sin treårsdag i en barack i ett flyktingläger i Grekland. Nu bor syriske Sevan Shekhi åter i en barack, men i den tyska staden Recklinghausen. Sevan och hans familj flögs till Tyskland i februari i år – genom EU:s omplaceringsprogram.

 

Text Lina Norman, Bild Anna Edlund

 

Ett rågfält, en grusplan och tre barackbyggnader modell större.

– You go here, I go here.

Sevan Shekhi visar vägen i traktorspåren på fältet – hans favoritlekplats. Rågen når honom upp till axlarna och han skrattar när han springer före. Vi befinner oss i utkanten av staden Recklinghausen, i Ruhrområdet i Tyskland. I änden av en gata, kantad av hus med perfekta trädgårdar, tar en gångväg vid och längs den ligger Sevans nya hem. I den bortre baracken har familjen två mindre rum att disponera. Kök, dusch och toalett delas med andra flyktingar. I de tre byggnaderna bor cirka 80 personer, från bland annat Syrien, Armenien, Somalia och Albanien.

– Det är väldigt lugnt här, med fin natur, konstaterar pappa Mohammad. Och människorna är bra.

Efter Sevans födelsedagskalas i augusti förra året då GP besökte honom i flyktinglägret i Skaramagas en bit utanför Greklands huvudstad Aten, bodde han i lägret i ytterligare två månader innan han och familjen genom en icke-statlig hjälporganisation fick en lägenhet inne i Aten. Organisationen hjälpte även till med matkuponger och mamma Manal var glad över att äntligen få laga mat i ett ordentligt kök. Dagen innan julafton plingade sedan min mobiltelefon till, med en videohälsning från Sevan. ”Lina I come… Germany!”. Familjen hade då fått beskedet att de, genom EU:s omplaceringsprogram, blivit godkända att resa till Tyskland.

– Jag blev så glad, minns Mohammad. Det betydde ett nytt liv. Mest glad blev jag för mina barns skull.

Efter elva månader i Grekland – varav de första fem i tält på en parkeringsplats i hamnen i Aten – hämtades Sevan och hans familj, en tidig februarimorgon, med buss på Omonia Square i centrala Aten. Senare samma dag flögs de till München. Familjen har, innan baracken i Recklinghausen, hunnit bo på två olika asylboende i området kring Dortmund. Men trots att de åter lever i en barack så är de glada och tacksamma.

– Jag tycker om Recklinghausen väldigt mycket, säger Manal samtidigt som hon – i ett av familjens rum – bjuder på syriskt kaffe med doft av kardemumma.

Hon öppnar fönstret som vetter ut mot rågfältet och fortsätter:

– Det är litet och fint här. Det var inte bra att bo i lägret i Skaramagas, men jag saknar vännerna i Grekland.

Mohammad nickar och konstaterar att det är svårt att lära känna tyska människor när de bor som de bor.

– Jag är väldigt glad att vi har fått komma hit, för Sevan och lillebror Avans skull. Livet i Syrien var inte bra – med krig, bomber och terrorister. Men för mig är det svårt. I Grekland bodde vi i tält, men vi hade vänner. Och vi träffade många snälla volontärer från Sverige, det glömmer jag aldrig.

Han gör en kort paus innan han fortsätter:

– Bor man i en lägenhet är det lättare, man kan träffa grannar. Här är det svårt. Jag vill lära mig tyska nu, och lära känna folk.

– Wasser, nicht gut, säger Sevan samtidigt som han häver sig upp på fönsterkarmen och missnöjt tittar ut på rågen som blivit blöt i regnet.

På andra sidan gångvägen, bara ett par minuters promenad från Sevans hem, finns ett område med djur – bland annat grisar, åsnor och en lama. Bauspielfarm Recklinghausen står det på skylten vid ingången. Där har Sevan, via personalen, snappat upp en hel del tyska ord. Men även engelska uttryck hänger kvar sedan tiden i Grekland då han mötte volontärer från världens alla hörn.

– Avan crazy, säger Sevan med ett skratt när vi en stund senare, då regnet avtagit, begett oss till parken där det förutom djur även finns mycket annat för barn att roa sig med. I en nätgunga fylld med saccosäckar trillar tvåårige Avan med huvudet före ner bland säckarna.

– Vi går hit varje dag, säger Mohammad.

Han ler lite när han lägger till:

– Ibland, om vi undrar vart Sevan och Avan tagit vägen, då går jag bara till parken.

Vi promenerar vidare mot studsmattorna, placerade mittemot lamans och åsnornas inhägnad.

– Kaputt, säger Sevan och pekar på en uppochnervänd trampbil.

Han spanar efter laman och fortsätter:

– Lama schlafen?

Sover laman? Den syns i alla fall inte till.

– Det finns en förskola alldeles i närheten, bara tre minuter bort, berättar Mohammad. Men socialarbetaren som kommer till vårt boende ringde runt och det är fullt överallt, på alla förskolor i Recklinghausen. Jag hoppas ändå att Sevan snart kan få en plats så att han kan lära sig tyska.

Tillbaka i baracken har Manal förberett middag – tabbouleh och en annan rätt med skivad potatis, tomat och köttfärs. Hon tycker om att laga mat, det fungerar som avkoppling.

– Min mamma är jätteduktig på att laga mat, berättar Manal. Men det mesta har jag lärt mig själv. Jag tycker om att läsa kokböcker. Och när vi hade wifi letade jag ofta nya recept på Internet.

– Manal är den bästa kocken, säger Mohammad med ett leende. Här är det bra. Alla kan laga mat själva. Där vi bodde innan vi kom hit fanns inte den möjligheten.

Samtidigt som Sevan lassar in en sked potatis i munnen – han älskar potatis i alla former – förklarar Mohammad att han saknar sitt jobb. I Syrien arbetade han i byggbranschen medan Manal var sömmerska.

– Jag har inte jobbat på ett och ett halvt år. När jag inte arbetar känner jag mig inte glad. Men ingen tyska – inget jobb.

Ännu har han och Manal inte fått börja lära sig språket. Men nu när asylprocessen avslutats – familjen fick nyligen ett års tillfälligt uppehållstillstånd – är det meningen att de ska kallas till en introduktionskurs där de får lära sig om hur samhället i Tyskland fungerar samt studera tyska.

Ovanför rågfältet har två små molntussar färgats rosa i solnedgången. Familjen är ett steg närmare drömmen – ett nytt, bättre liv för Sevan och lillebror Avan – men fortfarande har de en bit kvar att gå.

– Vi vill gärna hitta en lägenhet i Recklinghausen, men jag vet inte hur, säger Mohammad. Fast för Sevan är det inget problem att bo här. Han trivs. Han har djuren i närheten.

Mohammad skrattar lite när han berättar att den enda gång Sevan säger att han skulle vilja bo i en lägenhet är när de varit på besök hos Mohammads bror som bor med sin familj i en stad inte långt från Recklinghausen.

– Där finns TV och wifi, säger Mohammad med ett snett leende. Men när vi kommer tillbaka hit glömmer Sevan det.

 

Publicerad i Göteborgs-Posten 2017

 

Lina Norman © 2017