Aftonbladet Söndag

Felizia tog sig ur missbruket - tack vare fotbollen

 

Hon var så långt nere på botten man kan komma. Heroinmissbruket hade eskalerat och av Felizia Sandberg fanns inte mycket kvar. Men när livet såg som mörkast ut blev fotbollen hennes räddning.

 

Av Lina Norman, Foto Anna Edlund

 

Hon hade inget eget hem, hon åt inte – att röka heroin var det enda hon levde för. Och trots att Felizia Sandberg, då 20 år, överdoserade och hamnade på sjukhus så förstod hon inte hur illa det var.

– Jag var så smal och förstörd, säger hon dröjande. Det fanns inget liv i mig – det var som om min själ var borta. Till slut var jag tvungen att röka direkt på morgonen för att alls ta mig upp.

Felizia tystnar men fortsätter snart:

– Det är jag tacksam över idag – att jag kan gå upp på morgonen utan att behöva använda droger.

När vi ses på ett kafé i stadsdelen Majorna i Göteborg – en blåsig men klar höstkväll – har Felizia varit nykter och drogfri i två och ett halvt år.

– Jag lever ett helt annat liv på alla plan, konstaterar hon med ett leende. Jag tänker på ett helt annat sätt. Det är häftigt att livet kan förändras så.

Hon funderar lite innan hon med allvar i rösten lägger till:

– Det känns långt borta på ett vis… Det känns inte som jag. Men skulle jag ta något nu, en öl eller vad som helst, så skulle jag vara tillbaka på en gång.

Felizia lutar sig fram och berättar sedan om hur hon växte upp med missbruk i familjen och på grund av det, som barn, var väldigt emot droger.

– Jag hatade droger, säger hon med eftertryck. Men så började jag festa och dricka alkohol – och det gillade jag. Jag drack ganska mycket… och som jag ser på det nu så missbrukade jag redan då, när jag var 13. Jag drack ensam. Jag drack i skolan. Jag ville dricka så fort jag fick chansen.

Något år senare började Felizia även röka marijuana. Hon stal saker, sålde alkohol till klasskamrater och polisen blev inblandad.

– Det var då det började synas utåt, konstaterar hon. Jag skolkade mycket och bråkade med folk. När jag var runt 15 började jag även ta tabletter – och jag provade amfetamin och kokain. Det gick ganska fort utför. Men jag minns inte allt som hände, de där åren är så röriga. Jag tog så mycket droger hela tiden och jag började sälja själv också.Det fanns tillfällen då hon tänkte ”Det här är inte bra” – när drogerna gick ur kroppen och hon hade varit vaken i dygn utan att äta. Hon åkte även på avgiftning vid flera tillfällen.

– Men jag var inte motiverad, säger Felizia. När jag var på avgiftning kändes det mest skönt att få vila upp sig.

Och när hon som 18-åring fick en egen lägenhet blev allt bara ännu värre.

– Jag fick vara ifred och knarka, konstaterar Felizia. Innan hade mamma försökt ha lite koll, men nu var jag alltid helt väck – främst av tabletter.

Men så när hennes pojkvän fick en psykos och hamnade på psyket kände Felizia ”Jag orkar inte mer”.

– Jag ringde soc och sa att jag ville lägga in mig på behandling. Det var första gången jag la in mig frivilligt och det gick bra – jag kom till ett tolvstegshem här i Göteborg och gick på NA-möten.

Det var också i samband med det som Felizia började spela fotboll i Gatans lag, ett fotbollslag för människor som lever eller har levt i missbruk och hemlöshet.

– Personalen på behandlingshemmet tipsade mig, berättar Felizia. Och jag tänkte att det kunde vara kul – spela fotboll hade jag inte gjort på många år. Men samtidigt var jag lite rädd. Vad skulle de andra tycka? Jag var ju inte så bra på fotboll. Men stämningen i laget var jätteskön, ingen dömde någon utan peppade istället varandra.

Felizia kände även till tränaren sedan tidigare och hon såg att han hade blivit en helt annan människa jämfört med tidigare.

– Jag tänkte ”Det funkar verkligen. Kan han så kan jag”.

Men Felizia var inte riktigt redo den gången.

– Jag förstod inte att man inte kunde leva lite i den andra världen och lite i den vanliga, förklarar hon. Jag hade fortfarande kontakt med mina gamla vänner och jag drack alkohol – jag insåg inte att det också är en drog. Efter tre månader på behandlingshemmet stack jag.

Hon tystnar. Ser ut genom fönstret, där barn nedanför slänten tränar fotboll, och säger sedan:

– Jag var inte hundra procent beredd att ge upp allt. Så jag drog, gick på fest, tog extacy, käkade massa piller och på en dag var jag tillbaka där jag varit tidigare – det gick verkligen på en dag…

Felizia var då 19 år och hemlös. Hon beskriver hur hon bodde hos vänner, åkte runt på festivaler och knarkade, försökte bo hos sin mamma och hålla sig nykter – men det gick inte. En följd av återfallet blev även att Felizia missade fotbolls-VM för hemlösa, något hon sett fram emot mycket.

– Jag sket i det och valde att knarka i stället, säger hon tyst. Jag var inte kapabel. Och när jag inte längre hade fotbollen, inget hem, ingen nykter gemenskap – då var det bara att köra på…

Heroinet tog över och av Felizia fanns inte mycket kvar. Men samtidigt mindes hon hur bra hon hade mått när hon var drogfri.

– Jag saknade det nyktra livet, konstaterar hon. Men det var också något i mig som ville fortsätta knarka och sälja droger. Det var ju vad jag kunde. Och det livet jag har idag hade jag inte alls kunnat tänka mig då. Det kändes som en alldeles för lång och jobbig väg att ta sig dit.

Men till slut bestämde sig Felizia trots allt för att göra ett nytt försök att bli drogfri.

– Och denna gång gjorde jag rätt saker, inte som gången innan då jag gjorde så mycket fel, säger Felizia och ler svagt. Jag bröt med alla gamla vänner. Jag tog avstånd från alla som påverkade mig negativt. Jag tvingade mig själv att gräva i det förflutna – i behandlingen får man jobba mycket med sig själv – och jag engagerade mig den här gången.

Hon berättar att hon även gav sig själv tid. Trots att hon egentligen helst ville ha en egen lägenhet direkt efter behandlingen valde hon att flytta till ett familjehem.

– Jag tog vara på all hjälp jag fick, kom till ett jättebra familjehem, gick på mina möten och engagerade mig mer i fotbollen.

Felizia ler återigen när hon lägger till:

– Det var jättekul att komma tillbaka till fotbollen. Allt kändes naturligt och jag kände mig välkommen.

Och när det åter blev dags för VM fick Felizia sin revansch, som lagkapten dessutom.

– Det kändes verkligen jättebra, säger hon. Jag slutförde det den gången, jag stannade kvar när det var jobbigt och jag nådde mitt mål.

Felizia gör en kort paus och konstaterar sedan utan omsvep:

– Utan fotbollen hade jag nog varit död idag. Det kan jag ju inte veta egentligen, men chansen hade varit stor. Det sa min terapeut också… ”Slutar du inte den här gången, då är du nog död inom ett år” – på grund av sättet jag missbrukade på. Jag ville alltid bli helt väck. På slutet var det nästan så att jag ville bli medvetslös. Jag ville bara fly. Jag hade inte några gränser.

Felizia lutar sig tillbaka och förklarar att hon mår bra idag, även om hon självklart som alla andra kan ha dåliga dagar.

– Men jag känner inte längre att jag måste knarka bara för att jag mår dåligt. I stället tänker jag ”Varför mår jag dåligt? Behöver jag prata med någon?”. Jag har lärt mig att hantera det på ett annat sätt.

Och genom fotbollen har Felizia även fått möjlighet att ge tillbaka och hjälpa andra, vilket har känts viktigt för henne. Hon är numera spelande tränare i Gatans lag.

– Det är häftigt att jag kan hjälpa andra samtidigt som de hjälper mig. Jag får ut jättemycket av att vara tränare. Det ansvaret betyder mycket, liksom gemenskapen med andra som har en liknande bakgrund. Och att se de andra växa är häftigt. Jag gillar att hjälpa andra människor. Jag längtar till träningen – det är en viktig del i mitt liv.

 

Publicerad i Aftonbladet Söndag 2017

Lina Norman © 2017